Hans Kelsen

Politik Under förra seklet var Hans Kelsen välkänd som en av demokratins främsta tillskyndare. 1919 skrev han den österrikiska republikens grundlag, men är idag tämligen bortglömd. Men Kelsens tankar fungerar än som ögonöppnare, skriver Erik Tängerstad.

Den moderna demokratin hade sitt genombrott för hundra år sedan. Och kanske är det just där, åren kring decennieskiftet 1920, man bör leta för att hitta användbara introduktioner som kan skapa förståelse för det som nu tycks stå på spel. För vad är det egentligen som åsyftas med varningen: ”Demokratin är hotad”? Och vad skulle alternativet till den moderna parlamentarisk-demokratiska rättsordningen vara?

Mot bakgrund av dessa lika aktuella som komplexa frågeställningar har det tyska förlaget Reclam inom ramen för sin klassikerserie i fickformat återutgivit Hans Kelsens Vom Wesen und Wert der Demokratie (”Om demokratins väsen och värde”) från 1920, (dock den bearbetade utgåvan som utgavs 1929).

Då den ursprungligen skrevs, åren 1919–20 – omedelbart efter Det stora kriget och i ljuset av dåtidens alltfler snabbt eskalerande, otaliga små inbördeskrig – så var bokens syfte att ge människorna i Europas nya statsbildningar en populär introduktion till parlamentarisk demokrati. I ljuset av dagens upptornande kritik av det demokratiska beslutssystemet skadar det knappast att påminnas om denna nu sekelgamla introduktion, som idag på många sätt fungerar som ögonöppnare.

Trots att han numera är tämligen okänd för de allra flesta så var Hans Kelsen under förra seklet välkänd som en av den moderna demokratins främsta teoretiker och tillskyndare. Han räknas allmänt som en av 1900-talets främsta jurister och som sådan kom han 1919 att skriva den österrikiska republikens grundlag.

Hans Kelsen föddes 1881 i en tysktalande övre medelklassmiljö i Prag, i det dåvarande kejserliga Österrike-Ungern. Före första världskriget studerade han juridik med inriktning på statsrätt. Tydligare än de flesta av sina generationskamrater kom han att utveckla den rättspositivistiska sidan av konstitutionell rätt. Lite tillspetsat kan sägas att Kelsen utifrån en stark demokratisk övertygelse försökte skapa folk som skulle kunna styra sig själva inom ramen för ett demokratiskt beslutssystem. Därmed kom han på kontrakurs med den konstitutionella rättens naturrättsliga sida, en sida som utgick/utgår från föreställningen att (mer eller mindre) naturgivna folk ska utforma sina egna statsrättsliga styrelseformer.

Kelsen ansåg att demokratin föregick folkbildningsprocessen

Grundfrågan var/är om det gäller för ett givet folk att på egen hand försöka utveckla sitt demokratiska styre, eller om det tvärtom gäller för det demokratiska styret som sådant att bilda och utveckla det folk som ska styra sig självt som sin egen suverän. En av rättspositivisten Kelsens ledande akademiska motståndare under mellankrigstiden var den naturrättsligt inriktade juristen Carl Schmitt. Medan Kelsen ansåg att demokratin föregick folkbildningsprocessen, så menade Schmitt tvärtom att folket föregår demokratiseringsprocessen. När Kelsen, inte minst på grund av sin judiska bakgrund, tvingades fly Österrike och Europa kom Schmitt  att utnämnas till ”Tredje rikets kronjurist” av Adolf Hitler. Fram till sin död 1973 levde och verkade Kelsen i USA. Schmitt, som fick yrkesförbud efter andra världskriget, levde i Västtyskland och avled 1985. Båda var aktiva in i det sista.

I sammanhanget kan det vara värt att minnas att de tyska respektive österrikiska republikerna grundades år 1919, parallellt med att Kelsen skrev sin bok. I den nya österrikiska statsbildningen betraktade majoriteten tysktalande sig själva snarare som ”tyskar” än som ”österrikare”. Många centraleuropéer hoppades på skapandet av en stortysk nationalstat för ”hela det tyska folket”, men bildandet av en sådan nationalstat blockerades av världskrigets segrarmakter.

I stället för grundläggandet av en demokratiskt styrd stortysk nationalstat krävde segrarmakterna skapandet av dels en ny tysk republik för ”tyskarna”, dels en ny österrikisk republik för ”österrikarna”. För Kelsen och övriga som skulle grunda den demokratiskt styrda staten Österrike gällde det därför att skapa ett ”österrikiskt folk” av de tysktalande inom den kraschade dubbelmonarkin. Det gällde att snabbt så att säga ”göra folk av människorna”, så att dessa inom ramen för den nya staten skulle kunna styra sig själva som sin egen suverän. Men hur få människor att identifiera sig med något de inte själva valt? Hur gör man folk av människor?

Det är mot denna bakgrund Kelsen skrivit om demokratins väsen och värde. Den springande punkten är frågan om frihet. Människans frigörelse är enligt Kelsen kopplad till upprättandet av demokratin; medan alla andra politiska beslutssystem tenderar att minska de vanliga människornas frihetsgrad, så ökar majoritetens frihet inom en demokrati. Resonemangets utgångspunkt är att mänskligheten alltid varit underordnad någon form av begränsad maktelit som styrt majoriteten genom ett förtryckande minoritetsstyre. Alltså, befolkningsmajoriteten har alltid varit underordnad någon form av autokratisk regim. Kelsen försöker frigöra mänskligheten i stort från detta förtryck. Det handlar alltså om människans frigörelse. Och i sin bok ställer Kelsen upp det demokratiska styrelseskicket mot de autokratiska.

I praktiken innebär dock demokratisering tydliggörandet av en rad samhälleliga självmotsägelser och Kelsens arbete går ut på att tydliggöra och balansera dessa självmotsägelser, då de inte låter sig upphävas. Hur går man tillväga för att göra mänskligheten till på en och samma gång både sitt eget rättssubjekt och rättsobjekt? Hur undvika att en framväxande demokrati återfaller i autokrati? Vad händer om människorna inte vill ha demokrati: om de inte vill bli fria? Denna typ av problemställningar försöker Kelsen bemästra genom att ställa upp universella normer. Här handlar det inte om att ”upptäcka” naturgivna värden, utan istället om att skapa ett universellt normsystem. Det är detta skapande av universella normer som gör Kelsen till rättspositivist och som skiljer honom från naturrättstänkare som till exempel Schmitt.

Kelsen kan knytas till det sena 1800-talets nykantianism och dess betoning på rationalitet och upplysningstänkande. I en berömd formulering har Kant definierat upplysningstanken: ”Upplysningen är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”. Upplysningen innebär kort sagt att människan tvingas ut ur sin bekvämlighetszon. Men vad händer om man inte vill bli uttvingad ur sin bekvämlighetszon, om man vill stanna kvar inom sin självförvållade omyndighet? Kelsen konstaterar att demokrati innebär att människan tvingas till frihet. Tvånget till frihet är demokratins grundläggande norm. Alla – vare sig man vill det eller inte – ska bli vuxna, självständiga och myndiga medborgare.

Demokrati är till sitt väsen ett självmotsägande beslutssystem, vilket alla medborgare bör vara medvetna om.

Om frihet uppfattas som motsatsen till tvång, så framstår idén om tvånget till frihet som en självmotsägande norm. Kelsen är medveten om detta, samtidigt som han pekar ut att alternativet är den tvingande autokratin utan frihet. För i autokratier görs människorna entydigt till osjälvständiga och omyndiga undersåtar, istället för till ständigt kompromissande och motsägelsefulla medborgare. Demokrati är till sitt väsen ett självmotsägande beslutssystem, vilket alla medborgare bör vara medvetna om. Kelsen har därför gett sig själv uppdraget att renodla och tydliggöra detta självmotsägande system så att det inte kollapsar i nya varianter av autokrati. Det är i det upplysningsprojektets anda som han skrivit boken.

I en fungerande demokrati måste människorna först formera sig själva som avgränsade demos eller folk. I en demokrati måste alla bli medvetna om vad som menas med folket i folkstyret och alla måste fås att identifiera sig med detta folk. Centralt i Kelsens demokratibegrepp ligger alltså idén att människorna gör sig själva till folk för att kunna realisera den frigörande potentialen i det demokratiska styret. Det är alltså inte tvärtom, så att folket skapar ”sin egen” demokrati, utan den universella demokratin låter människorna skapa sitt eget folk.

Mänskligheten består således inte av naturgivna, avgränsade folk eller nationer som kan skapa sig sina egna nationalstater, utan förhållandet är det omvända: genom staten kan människorna bilda sig själva som folk, som nation. Folket/nationen är en människoskapad konstruktion, en norm, som fungerar som instrument då människorna frigör sig själva genom ett demokratiskt styrelseskick. Kelsens poäng är att endast på det sättet kan människorna göra sig själva till självständiga och jämställda medborgare som tillsammans kan styra sig själva som sin egen suverän.

Med detta som bakgrund konkretiseras Kelsens idé att den transparenta och institutionaliserade staten är nödvändig för demokratins existens. Utan en sådan stat faller varje demokratisk ansats platt och upplöses i anarki, inbördeskrig och tyranni. Kelsens svar på frågan hur den demokratiskt ordnade staten ska kunna styra sig själv är parlamentet. För Kelsen är parlamentarismen oupplösligt förenad med det demokratiska styret. Här uppstår ett slags slutet system, så att existensen av den demokratiskt styrda staten garanterar det parlamentariska beslutssystemet som i sin tur garanterar den demokratiskt styrda statens existens.

Men detta betyder inte att han menar att alla former av parlamentarism innebär demokrati. För att demokratin ska fungera fordras opersonliga och institutionaliserade partier som kan representera sina väljare. Det duger således inte med till exempel enmansvalkretsar i vilka enskilda personer representerar väljarna. Risken är att enskilda personer som agerar efter eget huvud och/eller låter sig styras av särintressen fungerar som sina egna suveräna beslutsfattare, som autokrater. För att motverka den typen av icke-demokratisk parlamentarism ska en mångfald partier behärska parlamenten, vilka i sin tur styr staten, så att staten i sin tur garanterar sina transparenta institutioners oberoende, då dessa kontrollerar de partistyrda parlamenten. Med detta uppstår en ordning av ständigt närvarande dubbelkontroll baserad på ett grundlagsstyrt maktdelningssystem.

Det mesta av Kelsens bok handlar om hur detta maktdelningssystem är inrättat – alltså om demokratins väsen – men han släpper aldrig fokus på demokratins innehållsliga värde, vilket handlar om människans frigörelse genom upprättandet av samhällen styrda av vuxna, självständiga och myndiga medborgare som samarbetar i demokratisk ordning.

Kelsen argumenterar mot de tendenser som idag, kring 2020, kallas populism, såväl vänster- som högerpopulism.

Denna föreställning om demokratins väsen och värde ligger till grund för det moderna, liberala och parlamentariska styrelseskick som idag utmanas av så kallad ”illiberal demokrati”. I den uppdaterade version Kelsen gav ut 1929, alltså den bok som nu återutgivits, tydliggörs inte bara skillnaden mellan demokrati och tidigare former av autokratiska beslutssystem – som absolutism eller aristokratiskt ledda regimer, alternativt korporativt styrda stater – utan även mot föreställningar om statslösa, anarkistiska samhällen, eller mot totalitära lösningar som den bolsjevikiska sovjetstaten, eller den italienska fascismen. Kelsen argumenterar mot de tendenser som idag, kring 2020, kallas populism, såväl vänster- som högerpopulism.

Nu, hundra år efter att boken först kom ut, karaktäriseras den parlamentarisk-demokratiskt styrda västvärlden av snabbt växande höger- och vänsterpopulistiska rörelser som för fram helt andra föreställningar om innebörden av ordet ”demokrati” än den som Kelsen utvecklade.

Idén om människans befrielse inom ramen för en universell mänsklighet har kommit att utmanas av diverse lokalt baserade ”identitära” rörelser. Identitetspolitik håller på att bryta ned den etablerade partipolitiken. Den transparenta statens institutioner har alltmer kommit att ”säljas ut” och anpassas efter den ”fria” och statslösa marknaden. Därmed håller den social-liberalt och social-demokratiskt organiserade världsordningen kring parlamentarisk-demokratiskt strukturerade medborgarstater på att monteras ned. För den som vill förstå vad som nu står på spel framstår Kelsens sekelgamla bok som både klargörande och överraskande samtida.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook