Slutreplik Intressegruppen för Assistansberättigade borde börja med att solidarisera sig med merparten av personliga assistenter, och kräva att de ska ha samma löner och arbetstider som gäller för anställda inom kommunal LSS-verksamhet, svarar Hans Hallerfors.
”I Hallerfors artikel finns en antydan om att alla personliga assistenter har dåliga arbetsvillkor”, skriver Lilly Key i sitt svar på min artikel angående utredningen om de personliga assistenternas arbetsvillkor (SOU 2020:1). Om man byter ut ”alla” mot ”de flesta” så vill jag påstå att det inte bara är en antydan. Det är ett konstaterande. Och vad mera är, det är samma konstaterande som utredningen gör.
För personliga assistenter gäller fem olika avtal, varav ett är det kommunala HÖK-avtalet. Det omfattar ca 19 000 assistenter och skiljer ut sig från de andra genom att ha villkor som är jämförbara med vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Men för de andra avtalen gäller t ex kortare uppsägningstid och längre veckoarbetstid. De som inte omfattas av HÖK-avtalet arbetar dessutom oftare på timlön istället för månadslön.
Ta detta med veckoarbetstid. De som arbetar på schema inom vård och omsorg, och därvid arbetar helger och kvällar, kompenseras för detta, dels genom tillägg för obekväm arbetstid och dels genom förkortad veckoarbetstid. Det där är inga problem för privata arbetsgivare när det gäller t ex sjuksköterskor (37 tim/vecka) eller för undersköterskor (38,25 tim/vecka) men för personliga assistenter har man lyckats få Kommunal att gå med på en särlösning (40 tim/vecka) istället för de 38,25 tim vecka, vilket är vad kommunala assistenterna arbetar (inom vissa kommuner 37 tim/vecka). Det kanske låter som en liten skillnad, men omräknat till årsarbetstid handlar det om över 70 timmars merarbete för att komma upp till en heltidslön. Varför?
Samma gäller jourersättning, där hälften av jourtiden räknas som arbetstid i kommunerna. Men inte hos privata anordnare.
Att gå på timlön, vilket de flesta privat anställda assistenterna gör, innebär förutom otryggheten också färre betalda semesterdagar.
Så – vad vill Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) göra åt detta? Kanske skulle man börja med att solidarisera sig med merparten av personliga assistenter och kräva att de ska ha samma löner och arbetstider som gäller för anställda inom kommunal LSS-verksamhet?
Under coronapandemin har det avslöjats stora brister i arbetsförhållandena för anställda inom äldreomsorgen. Det har också förts en intensiv debatt detta. Ingen har påstått att de som kritiserat dåliga anställningsvillkor därigenom skulle vilja försämra för de äldre. Tvärtom har utgångspunkten varit att en bra äldreomsorg förutsätter bra avlönad, bra utbildad personal med trygga anställningar.
På samma sätt är det givetvis inom LSS-verksamheter. Det är dags att personliga assistenter erhåller löner och anställningsvillkor som motsvarar deras arbetsinsats.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
