(Bild: PostNord)

samhälle Vi behöver belysa de områden som konkurrensutsatts och där privatisering inte fungerat. Och utifrån den erfarenheten ställa oss frågan vilka områden som verkligen är lämpliga att privatisera, skriver Henrik Ludvigsson.

Pandemin har på olika sätt aktualiserat diskussionen om en marknadsanpassning av den offentliga sektorn: I vilken utsträckning privata aktörer ska släppas in och hur ett system med konkurrensutsättning ska regleras.

I ”Perspektiv på pandemin” från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) beskrivs en omsvängning i Sverige från ett civilt försvar inriktat på konkreta och materiella lösningar som beredskapslager till en annan, mer analysinriktad typ av krisberedskap. En omsvängning präglad av en övertygelse att marknadslösningar, som tillgången till EUs inre marknad, gör nationella beredskapsåtgärder onödiga. Detta resulterade i beslut om avveckling av beredskapslagren.

Men frågan är hur väl sådana marknadslösningar lever upp till statens grundläggande ansvar att värna civilbefolkningens liv och hälsa.I pandemins spår har vi sett att krisberedskapen inte riktigt håller måttet. Av FOIs rapport framgår att ett nytt civilt försvar har behov av resurser och en tydligare nationellt samordnad beredskap.

Ett område med tydlig koppling till krisberedskap är telenäten. Försvarsmakten har uppmärksammat den säkerhetspolitiska betydelsen av ett statligt ägande av dessa. Men vid börsnoteringen av Telia ingick även nätinfrastrukturen. Något som nu dåvarande näringsministern Björn Rosengren (S) ångrar.
Han vill med facit i hand förstatliga nätdelen. Men inte bara ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. För att utbyggnaden av nät även ska komma boende i glesbygd till del är ett statligt ägande av näten angeläget. Att kommunikationsmöjligheterna inte fungerar i flera områden i landet kan få förödande konsekvenser. Som att inte kunna ringa 112.

Det blir tydligt att allt fler kommit till insikt om att avregleringarna inte varit lyckosamma. Och att det finns uppgifter som bara staten kan ta hand om.

Upphandlingar driver kostnader

Privatiseringen av den statliga sektorn har pågått en längre tid. Avregleringen av till exempel järnvägen inleddes i slutet av 1980-talet. Privata tågoperatörer har sedan dess släppts in på järnvägsmarknaden i etapper och sedan flera år tillbaka är den inrikes persontrafiken konkurrensutsatt.

I slutet av förra året beslutade Mälardalstrafik att ge MTR uppdraget att i december i år börja köra den upphandlade tågtrafiken i Mälardalen. Fredagen den 12 mars meddelade SJ, som nu kör tågen, att de tänker sluta köra denna trafik redan i september. Avtalet med beställaren och uppdragsgivaren Mälardalstrafik sägs alltså upp tre månader i förväg. Med utebliven trafik som konsekvens.

Nu löste det sig dock till slut efter segdragna förhandlingar. Det statliga bolaget fortsätter trafikera Mälardalen fram till dess att MTR ska ta över i december. Men det var på håret att de som är i behov av trafiken kunde ha stått utan en så pass lång tid som tre månader.

Samtidigt som parternas överenskommelse blev känd kom också ett annat besked. SJ hade tidigare överklagat upphandlingen som MTR vann och pekat på brister i denna. Förvaltningsrätten gav SJ rätt och meddelade att upphandlingen måste göras om.

Tågtrafiken i Mälardalen är tyvärr ingen engångsföreteelse. Infrastrukturen blir allt dyrare, kostnaderna ökar betydligt mer än inflationen.
En av förklaringarna som ges till denna utveckling är just bristfälliga upphandlingar. Resurser och en bättre styrning behövs så att beställarkompetensen kan lyftas för bättre förfrågningsunderlag och mer kvalificerade bedömningar av inkomna anbud. Här är det tydligt att det finns områden inom den offentliga verksamheten som behöver utvecklas och förbättras. I dag köper den offentliga sektorn in varor och tjänster för cirka 800 miljarder kronor årligen.    

Arbetstagarna drabbas

Hur upphandlingar utformas påverkar också de som gör jobbet. Den konkurrensutsatta järnvägstrafiken har inneburit ett tryck på försämrade anställningsvillkor. Branschen har ofta lokala kollektivavtal där de arbetsrättsliga villkoren finns. Men vid upphandlingar grundar sig anbuden på det centrala avtalet som endast har formen av ett ramavtal – ett ramavtal som alltid är betydligt sämre än de lokala avtalen. Detta gör att nya entreprenörer inte budgeterar för de egentliga kostnaderna. De aktörer som gör det förlorar upphandlingarna. En systematisk avtalsdumpning kan sägas pågå.

Privatiseringen av välfärden motiveras ofta med att medborgarnas skattepengar ska användas så effektivt som möjligt, verksamheten förbättras och att konkurrensutsättning leder till pressade avgifter och priser. Om dessa system ska fungera på bästa sätt mot bakgrund av denna argumentering, ställs höga krav på hur det offentliga hanterar till exempel upphandlingar, godkännande av utförare och tillsyn av dessa. Därför behöver den offentliga sektorn som beställare ha en gedigen och välgrundad kompetens för att kunna garantera att beställningar görs på professionell basis. En misslyckad upphandling som måste göras om kostar både tid och pengar. Men det handlar inte bara om kompetens till formen.

I fallet med tågtrafiken i Mälardalen har vi sett hur beställaren möjliggjort för en operatör att kunna säga upp gällande avtal. Som en konsekvens av detta äventyrades medborgarnas möjligheter att till exempel kunna ta sig till jobbet. Det handlar alltså även om innehåll: hur upphandlingarna utformas.

Exemplen är många

Nu pågår en reformering av Arbetsförmedlingen där privata aktörer tar över myndighetens uppdrag att matcha och rusta arbetssökande för lediga jobb. Den arbetssökande ska kunna välja utförare i en tjänst där den arbetssökande snabbt ska komma vidare till arbete eller utbildning.

Men utformningen av reformeringen har visat sig allt annat än lyckosam för de arbetslösa. De som står längst från arbetsmarknaden omfattas inte av det nya systemet och arbetslösa utanför tätorterna riskerar att inte ha några aktörer att välja på. Faran är att de inte får något arbetsmarknadsstöd överhuvudtaget. Så var det inte tidigare.

Exemplen på områden som konkurrensutsatts men som inte visat sig fungerat särskilt väl är flera. Privata aktörer på postmarknaden etablerar sig där det bor många människor och lämnar de glest befolkade delarna av landet till PostNord. Det statliga bolaget har som enda aktör en samhällsomfattande posttjänst och därmed ansvar för en fungerande postservice i hela landet.

Men att dela ut post utanför tätorterna är inte lika lönsamt som att göra det i en större stad. Det är bakgrunden till och en av anledningarna till att PostNord numera börjat dela ut post varannan dag. Med följden att många tidningsprenumeranter får sin morgontidning någon dag senare än utgivningsdagen och viktiga brev fördröjs till mottagaren.

Även bilbesiktningsverksamheten dras med en del bekymmer efter att monopolet upphörde 2010. Riksrevisionens granskning visar att tillgängligheten inte förbättrats i de glest befolkade delarna av landet, priserna har ökat mer än konsumentprisindex och Transportstyrelsens tillsyn är i det närmaste obefintlig.

I det här sammanhanget ska också nämnas skolan. Med bland annat skolnedläggningar där elever helt plötsligt kan stå utan skola och ökad segregation. Även aktörer som drivit på en privatisering av skolan ser nu problemen med en sådan utveckling. Dessa har identifierat behov av ny lagstiftning och bättre kontroll av skolors huvudmän. De har även noterat det olyckliga med att friskolor inte omfattas av offentlighetsprincipen och pratar nu i termer av att ”det ska vara som det var tidigare”. Listan kan göras ännu längre, med exempel från bland annat vården och omsorgen.

Röster har höjts för att staten bör ta över ansvaret för skolan och sjukvården. Frågan hur dessa områden ska regleras med tanke på privatiseringen bör ingå i en eventuell process mot byte av huvudman.

Argumenten håller inte

Det som var och fortfarande är skälen till privatisering av välfärden; effektivare användning av medborgarnas skattepengar, förbättrad verksamhet och pressade avgifter och priser, har i många fall varit en argumentering på lösan grund. Snarare kan utfallet som vi sett istället beskrivas i termer av utebliven verksamhet, högre priser och allt annat än effektivitet när det gäller hur vi använder våra gemensamma resurser.
Att det ska kunna vara möjligt att resenärer i Mälardalen hade kunnat bli strandsatta, att bilägare får betala orimligt mycket för en besiktning och att upphandlingsarbetet inte prioriteras så att de fördyrar verksamheten eller måste göras om borde vara en ögonöppnare och något som borde stämma till eftertanke.

Vi behöver belysa de områden som konkurrensutsatts och där en sådan privatisering inte fungerat. Och utifrån den erfarenheten ställa oss frågan vilka områden inom offentlig sektor som verkligen är lämpliga att privatisera.

Sedan behöver vi diskutera hur en offentlig verksamhet där privata aktörer släpps in ska regleras. Det måste göras på ett annat sätt än idag. För att privata aktörer ska kunna fortsätta sin verksamhet inom den offentliga sfären och helheten ändå fungera på bästa sätt för medborgaren.

Medborgaren har här olika roller; skattebetalaren som förser den offentliga kassan med medel och förväntar sig att dessa används klokt, medborgaren som använder de tjänster som produceras samt arbetstagaren som utför tjänsten. En väl fungerande verksamhet behöver utformas med ett helhetsperspektiv som omfattar alla dessa roller. Liksom en medvetenhet om att ta höjd för en ständig beredskap från det allmänna att täcka upp om privata aktörer fallerar. För vissa verksamheter är nämligen att betrakta som medborgerliga rättigheter.

Privatiseringen ska utredas

Det är därför välkommet att regeringen nu tar initiativ till en utredning om privatiseringen av välfärden. Privatiseringen berör samhällets alla nivåer; såväl den statliga som regionala och kommunala. Det vore därför önskvärt att den kommande utredningen belyser privatiseringen på samtliga dessa. Och utifrån de förutsättningar som råder på respektive nivå utforma förslagen. Det skulle göra dem mer träffsäkra.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook