Leviticus

Filmskaparna använder ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans. Det tycker Jon Andersson som sett den australiensiska skräckfilmen ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag.

Skräckfilm har allt mer blivit synonymt med kvalitet. En viktig del i den utveckling som förvandlat skräck från en  b-filmsgenre med dåligt anseende till kvalitetsfilm har att göra med hur filmskaparna blivit allt bättre på att väva in samhällskritik i berättelserna. 

Följer tradition

En regissör som gått i bräschen för detta är amerikanen Jordan Peele, vars debutfilm ”Get Out” (2017) inte bara var en välgjord skräckis utan också en satir över rasismen mot svarta i USA. Med ”Us” (2019) och ”Nope” (2022) har Peele fortsatt att göra skräckfilmer med samhällskritiska budskap. Ett annat exempel är ”Sinners” (2025) som var en av förra årets bästa filmer, inte minst på grund av skildringen av rasism och vitt appropriering av svart kultur. 

Det är med den bakgrunden som jag sätter mig ner i biosalongen för att titta på australiensiska ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag. Det står ganska snart klart att det här är en film som följer i samma tradition som ovan nämnda filmer. Dock med ett lite annat tema.  

En mardröm

Naim (Joe Bird) och Ryan (Stacy Clausen) växer upp i ett strikt religiöst samhälle någonstans i Australien. De båda killarna upptäcker snart att de är dragna till varandra. Något som såklart är strikt förbjudet i den fanatiskt kristna miljö de lever i. 

När det uppdagas att Naim, Ryan och ytterligare en kamrat har homosexuella böjelser bestämmer sig föräldrarna för att de ska göra allt de kan för att ”bota” killarna. En så kallad ”Deliverance Healer” kallas in för att lösa problemet. Det blir början på en mardröm för de båda killarna. 

Australisk skräckfilm har blivit omtalad på senare år. Framför allt tack vare tvillingparet Danny och Michael Philippou, som gjort stor succé med skräckfilmerna ”Talk to Me” (2022) och ”Bring Her Back” (2025). Bakom såväl bröderna Philippous filmer som ”Leviticus” står det australienska produktionsbolaget Causeway Films. Ett bolag som gjort sig kända för att satsa på unga australienska filmskapare, gärna med skräcktema.

”Leviticus” är ytterligare en lyckad film från produktionsbolaget. Långfilmsdebutanten Adrian Chiarellas film innehåller såväl ömhet som skräck. Men framför allt är det en kritik mot religiös fanatism och mot alla de som inte tycker att människor ska få ha rätt att älska den de vill. 

Smart och annorlunda grepp 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer med Naim och Ryan. Det räcker med att säga att helaren ”lyckas” med sitt uppdrag. Efter att de två tonårskillarna genomgått helarens behandling kommer de snart att frukta det de älskar mest – varandra. Det är ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans och den fanatiskt kristna uppfattningen om att homosexualitet är synd. 

En annan behållning är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird, som slog igenom redan som fjortonåring i ovan nämnda ”Talk to Me”. De båda skådespelarna bidrar i högsta grad till att kärlekshistorien känns äkta. Något som är en förutsättning för att man på allvar ska beröras och skrämmas av filmen. 

Min enda stora invändning med filmen är att manuset skulle behövt en twist eller två till. Nu känns det lite som att filmen går på tomgång efter ett tag. Betyget stannar därför på en stark trea. 

Jon Andersson