debatt Under Sveriges nationaldag firade jag med äkta känslor för landet och livet jag har byggt här. Samtidigt trädde nya regler för medborgarskap i kraft som gör att villkoren för min ansökan om att bli svensk ändrades radikalt – trots att jag skickat in ansökan för länge sedan, skriver Mert Can Yilmaz.
Den 6 juni firade jag som många andra med äkta känslor för landet, för gemenskapen jag byggt och livet jag skapat här. Men samma dag trädde nya medborgarskapsregler i kraft vilket gjorde firandet komplicerat för 100 000 av oss.
Jag är en av drygt 100 000 personer vars medborgarskapsansökan fortfarande ligger öppen hos Migrationsverket. Från och med i morse bedöms var och en av oss inte utifrån de regler som gällde när vi ansökte, utan utifrån nya och betydligt hårdare. Inga övergångsregler. Inga undantag för pågående ärenden.
Det här var ett val. Det är värt att vara tydlig med vems val det var, och hur det gick till.
Lagrådet avrådde uttryckligen från att genomföra reformen utan övergångsbestämmelser och varnade för att den undergrävde rättssäkerheten och de berättigade förväntningarna hos sökande som redan stod i kö. Regeringens egen utredning hade rekommenderat övergångsregler. Ändå bortsåg regeringen från båda.
SD möjliggjorde nya krav utan övergångsregler
När oppositionen den 29 april ville återinföra dem i riksdagen föll förslaget med 147 mot 146 – sedan Sverigedemokraterna kallat in två ledamöter som enligt den hundraåriga sedvänjan om kvittning skulle ha avstått från att rösta.
Det som offrades för den enda rösten var principen att man ska kunna lita på att reglerna tillämpas som de såg ut när processen inleddes. Oavsett om man stödjer skärpta krav framåt eller inte är frågan om övergångsregler en fråga om grundläggande rättvisa och tilltro till institutionerna.
Om jag får medborgarskap avgörs nu inte av mitt uppförande, mina år här, mina skatteinbetalningar eller mina språkkunskaper, utan av om Migrationsverket hann behandla mitt ärende före eller efter i dag. Det är inte integrationspolitik. Det är byråkratisk roulette.
Låt mig sätta ord på vad som mer sker. Genom stora delar av invandringsdebatten löper en föreställning: medborgarskap är inte något man rör sig mot när man bygger ett liv, utan något man förtjänar genom att bevisa att man är värd det. Den logiken delar in människor i två fack: den ”goda” invandraren som integrerar sig rätt och förtjänar att accepteras, och den ”dåliga” som förblir ett problem att hantera.
Det låter som en beskrivning, men är i själva verket en mekanism. Den håller invandrare i en ständig prövning. Vi är alltid bara en regeländring från att se våra framsteg utraderade, medan makten att betygsätta oss ligger hos dem som sätter kriterierna.
Den ”goda invandraren” är inte skyddad
Här är vad indelningen har fel om: kategorierna är inte verkliga. Den ”goda invandraren” får i praktiken inget skydd. Skillnaden mellan värdiga och ovärdiga migranter är inget verktyg för att belöna integration. Det är ett verktyg för att behålla kontroll – genom att hålla även de mest ”lyckade” av oss tillräckligt otrygga för att inte göra motstånd.
När reglerna ändras över en natt utan övergångsbestämmelser befinner vi oss alla i samma läge: väntande, beroende och utbytbara, oavsett hur länge vi varit här eller hur mycket vi bidragit. Den ”goda” och den ”dåliga” invandraren sitter i samma båt.
Det räcker med en riksdagsomröstning på 147 mot 146 för att göra det synligt.
Och här är vad Tidöpartierna kan ha räknat fel om. De 100 000 i kön är inte ensamma. Bakom var och en finns familj, kollegor, grannar och vänner som redan har svenskt medborgarskap. Och även om de inte får rösta i riksdagsval kan många som bott länge här rösta i kommun- och regionval. Beslutet når långt bortom kön.
Vi såg alla hur en hundraårig demokratisk överenskommelse bröts för en enda röst, mot Lagrådets avrådan, för att 100 000 människor i kön inte skulle skyddas. De har röster. Många kommer en dag att rösta i riksdagsval.
September är inte långt borta.
Vi såg på. Vi kommer att minnas. Och vi ska se till att andra också gör det.
Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
