Viktlös

Berättelsen om 15-åriga Lea säger något om samhällets syn på unga tjejer och kroppsideal. Det skriver Jon Andersson som sett den danska filmen “Viktlös”, med svensk premiär i helgen.

Lea (Marie Helweg Augustsen) är 15 år gammal och överviktig. Hon ska tillbringa sommaren på ett läger för barn med övervikt och andra hälsoproblem. Ett läger som består av träning, hälsosam mat och social samvaro. På lägret förälskar hon sig i ledaren Rune (Joachim Fjelstrup). Förälskelsen sker först mest på avstånd men efter hand tar Lea mod till sig och närmar sig Rune allt mer. Det visar sig då att känslorna inte är helt obesvarade. 

Utnyttjar Lea

Rune är vuxen och ska vara en person som de sköra ungdomarna ska finna en trygghet hos. Men i stället för att vara ett stöd för en vilsen 15-åring med dålig självkänsla som känner sig tvingad att leva upp till samhällets kroppsideal, utnyttjar han i stället Lea på mer än ett sätt. 

”Viktlös” är en viktig film om kroppshets och vuxnas ansvar. Inte nog med att Lea är utlämnad till en värld där du bedöms mer efter hur din kropp ser ut än vilken personlighet du har. Hon tyr sig också till en vuxen, som i stället för att vara en trygg punkt leder till ännu mer ångest. Något som den självsäkra rumskamraten Sasha (Ella Paaske) försöker påpeka för Lea utan framgång. 

“Coming of age-drama” 

Termen “coming of age-drama” är en av de mest uttjatade i filmvärlden just nu. Det känns som att det är ett begrepp som används slentrianmässigt så fort en film har ungdomar eller unga vuxna i huvudrollerna. Men för att beskriva ”Viktlös” är det en term som funkar väldigt bra. Lea befinner sig precis i den där åldern när man allt mer börjar utforska sin sexualitet samtidigt som man känner sig osäker både på sig själv och sin omgivning. Att ha vuxna runt omkring sig som man inte kan lita på när man befinner sig i en sådan ålder är allt annat än bra. Detta lyckas regissören Emilie Thalund och manusförfattaren Marianne Lentz skildra på ett utmärkt sätt. 

”Viktlös” är kanske ingen revolutionerande filmupplevelse och jag hade gärna sett att vi fått lära känna Lea ytterligare. En djupare karaktärsbeskrivning hade kunnat ge ett mervärde till filmen. Den fyller dock helt klart sin funktion som ett inlägg i debatten kring kroppshets hos unga och vad vuxenvärlden bör och inte bör göra för unga tjejer som Lea. Berättelsen om Lea känns på många sätt allmängiltig, då den säger något om samhällets syn på unga tjejer och kroppsideal.  Det är vackert så. 

Jon Andersson