Krönika Tonårsutvisningarna visar hur svensk migrationspolitik tappat kontakten med människorna bakom besluten.
Tänk dig att växa upp i ett land och kalla det ditt hem. Bygga upp hela ditt liv där, och sen få veta att du inte längre får stanna kvar.
Inte för att du har gjort något brottsligt. Inte för att du är ett hot för någon. Utan för att du har fyllt 18 år.
Det är svårt att tänka sig en kallare form av politik än så.
Ändå är det precis det som händer i Sverige i dag. I migrationssystemet finns flera olika typer av beslut och utvisningar, men här handlar det om unga människor som har gått i svensk skola, lärt sig språket, fått vänner, blivit kära och byggt upp sina liv här, som riskerar att utvisas när de blir myndiga.
Som om en födelsedag plötsligt skulle sudda ut allt de är.
Vilken mardröm till 18-års present.
Borde väcka obehag
Ena dagen sitter de i ett klassrum och pratar om studenten, om framtiden, om livet efter gymnasiet. Några veckor senare är stolen tom. Ingen vet exakt när det hände, bara att ett beslut kom och att eleven inte längre var där. Livet som skulle fortsätta, fortsatte någon annanstans.
Begreppet “tonårsutvisningar” borde i sig väcka obehag. Bara ordet säger något om hur långt vi har gått i att normalisera det onormala. Att vi ens har ett begrepp för detta borde få oss att stanna upp.
Det handlar om ungdomar som redan lever sina liv här. De går i svenska skolor, har sina vänner här, sin vardag här och sina framtidsplaner här. Sverige är inte en plats vid sidan av deras liv, det är hela deras liv.
Sen kommer brevet från Migrationsverket.
Ett kort beslut. Ofta bara några rader. Ett datum. Ett besked som i praktiken innebär att allt ska avslutas.
För vissa handlar det om att packa ner sitt liv i en väska. För andra om att “återvända” till ett land de knappt minns, där språket känns främmande och där det kanske inte finns någon kvar som väntar.
Hur kan det kallas rimligt?
På pappret blir de myndiga
Vi uppmuntrar unga att satsa på skolan, bygga relationer och planera för framtiden. De gör precis det vi säger åt dem. Och sedan, när vuxenlivet ska börja, kan allt rivas bort.
På pappret blir de myndiga. I verkligheten är det fortfarande unga människor som behöver trygghet, sammanhang och stabilitet. Istället tvingas de lämna allt de känner till.
Tonårsutvisningarna visar hur svensk migrationspolitik tappat kontakten med människorna bakom besluten. I debatten talas det om “volymer”, “signalpolitik” och “stramare regler”. Men bakom orden finns människor vars liv förändras över en natt.
Och allt för ofta försvinner den bilden.
Migrationsminister Johan Forssell säger nu att det “känns fel i hjärtat” att unga människor utvisas. Det är svårt att inte reagera. Inte för att känslor är fel, utan för att det låter som en väldigt sen insikt.
För var har den känslan funnits tidigare?
Lärare har sett elever försvinna mitt i terminen. Klasskamrater har gått från att planera studentfirande till att säga hejdå. Familjer har beskrivit ungdomar som lever i ständig oro inför sin 18-års dag. Civilsamhället har larmat.
Men politiken har ofta valt att titta bort.
Istället har migrationsdebatten blivit en tävling i hårdhet. Empati misstänkliggörs och medmänsklighet beskrivs som naivitet. Rädslan att uppfattas som “för mjuk” väger ibland tyngre än konsekvenserna av besluten.
Det är där Sverige har hamnat.
Slutar inte höra hemma
I ett land där det anses rimligt att skicka bort unga människor till länder de knappt minns, där de saknar trygghet, nätverk och framtid. Som om ett datum i ett system skulle kunna radera ett helt liv.
Men verkligheten fungerar inte så.
En människa slutar inte att höra hemma någonstans för att ett beslut säger det. Ett brev kan ändra juridisk status, men det kan inte sudda ut vänskaper, vardag eller tillhörighet.
Det är också därför det här väcker starka reaktioner. För de flesta förstår intuitivt vad det handlar om. Inte statistik, utan människor som redan har blivit en del av Sverige.
Ändå behandlas de ofta som tillfälliga gäster i sina egna liv.
Det mest oroande är hur normaliserat det här har blivit. Hur vi vant oss vid berättelser om ungdomar som utvisas efter nästan hela sin uppväxt här. Som om det bara vore ännu en detalj i systemet.
Det här handlar inte längre bara om migrationspolitik. Det handlar om vilket människovärde Sverige är berett att försvara.
Ett samhälle där unga människor får höra hemma, eller ett där regler alltid väger tyngre än människors liv och relationer.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
