Europa vill säkra sin energi. Men risken är att vi byter ett beroende mot ett annat, längre bort och svårare att kontrollera.
Efter Rysslands invasion av Ukraina förändrades Europas energipolitik snabbt. Rysk gas skulle bort och nya leverantörer skulle in. Målet var trygghet, stabilitet och mindre sårbarhet. Men mitt i den snabba omställningen har en viktig fråga hamnat i skymundan. Blir vi verkligen mindre beroende, eller bara beroende av något nytt, längre bort och mer svårt att styra?
Samtidigt har omvärlden blivit allt mer osäker. Kriget mellan USA, Israel och Iran skakar energimarknaderna, pressar upp priserna och visar samma sårbarhet.
När priser och leveranser ändras av konflikter vi inte styr över blir det tydligt att energi inte bara handlar om ekonomi. Det handlar också om säkerhet och politik.
Fler risker byggs in
Nu planeras och byggs stora nya gasprojekt i flera afrikanska länder. Gas ska transporteras genom långa ledningar, passera flera länder och sedan vidare till Europa. Det beskrivs som en lösning på energibehov och som ett sätt att skapa stabilitet.
Men det finns viktigare problem som ofta hamnar i skymundan.
Ju längre bort energin kommer ifrån, desto fler risker byggs in i systemet. Det handlar inte bara om pris. Det handlar om politiska beslut, konflikter och länder som Europa inte kan påverka direkt. När leveranser måste passera många gränser blir systemet mer känsligt. En störning i ett land kan påverka många andra.
Det som ofta kallas riskspridning kan i själva verket bli ett mer komplicerat beroende. Fler avtal ska skrivas, fler intressen ska vägas, och fler delar kan störas. Beroendet minskar inte, det blir bara mer svårt att se och styra.
I många av de länder där gasen tas upp eller passerar är energibrist fortfarande ett stort problem. Många människor saknar stabil tillgång till el. Samtidigt byggs stora system som i första hand är gjorda för export. Det riskerar att medföra att den lokala utvecklingen inte får den energi som behövs för att växa.
Ska användas i decennier
Samtidigt handlar diskussionen i Europa fortfarande mest om var gasen ska komma ifrån. Mindre om hur beroendet kan minska. Det talas om trygg energiförsörjning, men mindre om hur mycket energi som faktiskt används, och hur mycket som skulle kunna sparas genom effektivisering och förändrade vanor.
Men gasledningar och annan infrastruktur byggs inte för kort tid.
De ska användas i decennier. När de väl finns på plats skapas ett tryck att fortsätta använda dem. På så sätt riskerar dagens beslut att låsa fast både Europa och producentländer i ett fossilberoende långt in i framtiden.
Norge är redan en viktig leverantör av gas till Europa, med etablerade system och kortare transportvägar. Ändå riktas mycket fokus mot nya och längre leveranskedjor. Det visar en tydlig tendens: problemet ska lösas genom att byta plats på beroendet, inte genom att minska det.
Europa inför ett val
Det finns andra vägar. Europa kan satsa mer på förnybar energi, minska sin egen energianvändning och samtidigt stödja andra länder i att bygga upp lokal energiförsörjning. Det skulle kunna ge mer stabilitet på riktigt, både här och där gasen produceras.
Men det kräver mer än snabba beslut. Det kräver en tydlig riktning och politiskt mod. Att våga se bortom kortsiktiga lösningar och istället tänka långsiktigt.
Europa står därför inför ett val. Antingen fortsätter man att bygga nya beroenden i nya geografier. Eller så tar man ansvar för att minska dem.
Just nu verkar valet landa på det första.
Det är inte en lösning. Det är en upprepning av samma misstag, bara på längre avstånd.
Sara Benabdellah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
