Strejkarna

Ny film skildrar födelsen för Fridays for Future, och några ungdomars kamp.

I dag vet en hel värld vem Greta Thunberg är och nätverket/organisationen Fridays for Future har blivit ett globalt fenomen.

Men det kollektiva minnet är kort, och därför är det fascinerande att genom Helena Molins film Strejkarna få följa själva uppkomsten. Hur först Greta och därefter Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra samlas utanför riksdagen under parollen Skolstrejk för klimatet.

Hur de sedan tar sitt engamang vidare. De samlas för att planera aktioner och protester. De börjar lära sig mer om själva sakfrågan. Pluggar fakta, söker kontakt med forskare och experter, parallellt med att de bokar mobila scener, högtalaranläggningar och lägger upp kommunikationsplaner. 7,6 miljoner människor i 185 länder.

Föds i realtid

För mig och alla andra som varit engagerade i civilsamhället är det något väldigt vackert som utspelar sig där framför dokumentärkameran.

Vi får se en folkrörelse födas i realtid och det är ungdomar som skapar den.

Och det går bra. Till en början väldigt bra. För nätverket får snabbt global spridning. Vid ett demonstrationstillfälle samlas 7,6 miljoner människor i 185 länder. 50 000 personer bara i Stockholm. Greta Thunberg blir rörelsen ansikte utåt och får tala inför allt från toppmötet i Davos till FN:s generalförsamling.

Filmen speglar även motståndet. Dels de konspirationsteorier som snabbt börjar spridas. Att Fridays for Future inte alls är en spontan ungdomsrörelse. Att vuxna woke-aktivister finns i bakgrunden.

Vi får se hur högerns alternativmedier tränger sig på och försöker pressa ungdomarna.

Sedan kommer bakslagen.

Politikerna hyllar deras engagemang, men i praktiken händer väldigt lite. I Sverige ser SD-regeringen till att höja utsläppen av klimatgaser. I USA säger Donald Trump ”Drill, baby, drill” och skrotar landets klimatpolitik. Polis släpar undan de aktivister som i protest satt sig utanför riksdagen.

Upptäcker en uppgift

I samma takt som bakslagen kommer stärks uppgivenheten bland de ungdomar som startade alltihop, parat med en slags politisk radikalisering och engagemang i bredare frågor definierade som ”vänster”.

Som dokumentärfilm är Strejkarna inte perfekt. Metoden att ställa upp kameran och låta saker hända skapar en otrolig närhet och äkthet. Men det blir kanske inte så medryckande för tittaren.

Värdet ligger i ungdomarna och deras engagemang. Att de upptäcker en uppgift, ett problem och en väg att göra något åt det. Alla som tror på samhällsförändring borde faktiskt se den här filmen.

Motgångarna skapar en viss dyster dramaturgi, men som ett par av dem säger i slutet av filmen:

”Det gäller att inte ge upp och fortsätta jobba för det, för det kommer inte hända av sig själv bara att komma genom en lång, kämpig gräsrotskamp.”

Och:

”Vi var inte de första. Vi kommer inte heller vara de sista.”

Det är fascinerande att se.

Och hoppfullt att höra.

Jesper Bengtsson