Krönika När Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi skriver om sina släkters hemligheter och skam berättar de samtidigt en nutidshistoria om intolerans, hat och rasism. Och om att våga vara obekväm när det behövs.
»Var inte en blindpipa! «
Rådet fick en mig närstående av sin mamma, pressare i textilindustrin i Borås och fackligt aktiv. Det handlade om något viktigt: Att våga tala, även när andra tycker att du ska tiga.
En blindpipa är, enligt uppslagsverk, en orgelpipa som saknar funktion och bara fungerar som prydnad, en »icke ljudande pipa«, det vill säga obehövlig för musiken. Såna finns det dessvärre alltför gott om.
Att vara en ljudande pipa kommer med ett pris, tänker jag vid läsningen av två nyutkomna böcker där Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi sätter ljus på hemligheter som hållit deras släkter fångna i tystnad i decennier.
Hon skriver om tystnaden
De har inte sökt upp problemen, dessa har lagts i deras knä av historien.
Båda har vågat vara obekväma och stå på sig i kontroversiella frågor. De har utsatts för hot för sin frispråkighet.
Nalin har suttit i riksdagen och varit ordförande i S-kvinnor (2003- 2011), Elin har bland annat varit ordförande i S-studenter (2015-2017) och även skrivit krönikor i Dagens Arena.
I Nalin Baksis självbiografi Mina strider (Volante) talar hon om sin egen integration, fajterna i motvind och om smärtsamma minnen av våld och även mord. Dit hör hedersmordet på Fahime Sahindal, en ung kurdisk kvinna som hon försökte hjälpa, och de politiska morden på hennes två fastrar.
Hon skriver om tystnaden runt fastrarna, den ena aktiv i PKK, den andra mördad av turkisk militär, och hur plågsamt sökandet efter sanningen blev.
»Om man kunde drunkna i sina egna tårar, hade jag gjort det under tiden jag skrev den här boken. /–/Flera gånger var jag nära att ge upp. Ändå fortsatte jag. Jag bet ihop och höll fast – för någonstans inom mig fanns en känsla av plikt. En skyldighet, framför allt gentemot barnen i vår släkt.»
»Som vuxen har jag förstått att min släkts överlevnadsstrategi har varit att aldrig närma sig smärtan.«
Sin farfars förflutna
Elin Ylvasdotters debutroman Skammen vi ärvde (Romanus & Selling) bygger på en verklig historia med hennes farmor och farfar som förebilder. Det är en roman om rädsla, kärlek och hemligheter som ska döljas. Romanens Ruth är judinna, som 1942, mitt under Andra Världskriget, förälskar sig i Carl, en student som varit aktiv nazist. Hans föräldrar, med hög status i Uppsalas akademiska värld, förblir det hela livet.
Elin Ylvasdotter tog beslutet att skriva när hon för några år sedan hittade lådor med brev från sin farfars förflutna i sommarstugan. Den första känslan är skam, berättar hon:
»Hittar man hakkors i sin sommarstuga, brev till Nazityskland, hyllningstexter till Hitler, då är det enklare på ett personligt plan att lägga tillbaka allt i kartongen och plasta om ordentligt. Men det är inte att ta ansvar. För nazismen och antidemokratin dog ju inte 1945.« »Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«
När psykiatrisjuksköterskan och troende muslimen Nalin Baksi bär davidsstjärna i solidaritet med judar, protesterar mot religiösa klädkoder i Tensta, hedersförtryck och växande inflytande för auktoritär islamism i samhället möts hon i början av stark motvind. Hoten ledde till att hon lämnade riksdagen och partipolitiken. Men engagemanget för frågorna finns kvar, rädslan är borta. Och hon är fortfarande socialdemokrat, en kritisk och frispråkig sådan.
Prata om sitt judiska påbrå
Som tonåring bestämmer sig Elin Ylvasdotter för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå i skolan, till skillnad från sin farmor som »höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. /–/ Skammen »hade legat som en cementklimp över hennes rötter, kvävt allt syre som möjliggjorde tillväxt.«
Hon skriver:
»Det dröjde inte länge innan ”skämten” började komma.
”känner ni hur det luktar gas?”
”Visa din tatuering!”
”Var är din randiga pyjamas?”
Killarna frustade av skratt. Jag försökte ignorera dem så gott jag kunde. Ledsammast var att ingen alls sa ifrån.«
Hon får höra, precis som romanens Ruth, att Förintelsen var judisk propaganda, att den inte hänt. En natt i sommarhuset ringer telefonen och hon får frågan om hon är jude.
»Innan jag hunnit komma på ett bra svar fortsatte den hesa stämman: ”Synd att du inte gasades ihjäl. Det ska vi se till att du gör judejävel.”
Sedan sov jag inte en blund till den natten. Återigen bestämde jag mig för att aldrig låta någon få veta om mitt judiska påbrå.«
Hon fick skäl att ändra sig i gymnasiet när en fråga på naturkunskapsprovet var: »Vilka för- respektive nackdelar finns det med att två människor av olika raser får barn ihop?«
Hon skriver:
«Det hade varit enklare att ligga lite lågt, att välja sina strider, som det så vackert heter. Men det här var mitt arv, att försvara min farmor. Tyckte folk att jag var jobbig så var det värt det. Herregud, min farmor kunde ha mördats, detta var det minsta jag kunde göra för henne.«
Viktiga dokument
Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»
Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
«Farmor försökte sopa undan alla spår, men hennes son – min pappa – har nosat upp det och nu är det min tur att föra det vidare, trots min egen rädsla.«
Elin och Nalins texter är viktiga dokument om förhållanden som gäller även i nutiden.
Fler behöver tala istället för att tiga om fördomar, rasism och intolerans som fortfarande frodas och skapar rädsla i samhället. Ingen ska vara en blindpipa!
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
