”Lagom” är inte alltid bäst!

debatt Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjoors Josten.

Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat.

Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla?

Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat.

Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv.

Lättare att vara vit man

Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet.

Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas?

Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt.

Tillhörigheten är villkorad

Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat.

Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet.

Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem.

Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt.

Sjors Joosten, sociolog vid Stockholms universitet