Grattis, Stockholm!

Dags att gå vidare med modell för omsorg efter behov inom äldreomsorgen.

Stockholms stad överväger att skrota Lagen om valfrihet (LOV) inom äldreomsorgen. Döm om min lycka när jag såg rubriken.

Äntligen tas det steg för att trycka tillbaka marknadskrafterna inom välfärden. Och äntligen kan jag slippa de tiotals olika hemtjänstföretag som har ärenden i min trappuppgång. Nu får det vara slut på resursslöseriet.

Fungerar inte i praktiken

Jag har egentligen ingenting emot den fria marknaden. På många sätt kan den både vara effektiv och tjäna samhället, individen och företagare väl. Men på vissa områden – som i äldreomsorgen, skolan och i sjukvården – hör den helt enkelt inte hemma.

Att ogilla vinstlogik inom välfärdens område kan vara en ideologisk utgångspunkt. Så är det för mig. Men om det hade visat sig fungera bra i praktiken hade jag varit beredd att byta ståndpunkt. Tyvärr verkar det fungera sämre än vad man i teorin haft anledning att tro. 

Listan kan göras lång:

• Ökad vinst möjliggörs av att ägarna håller nere verksamhetens kostnader. Okvalificerad personal är billigare än utbildade och erfarna medarbetare. Ju sämre arbetsvillkor personalen har, desto högre kan vinsten bli. Samma sak är det med maten, uppvärmning av lokalerna eller de äldres rekreation. Sådant som skapar guldkant på tillvaron för en brukare drar samtidigt ner vinsten. De sinsemellan oförenliga logikerna omöjliggör en god omsorg.
• När vem som helst får etablera en verksamhet var som helst och ta del av våra gemensamma resurser, då drar det till sig oseriösa aktörer. Mira Hjort Klingberg och Karl Martinsson beskriver förtjänstfullt i sin bok Hemtjänstmaffian hur det gått till när den organiserade brottsligheten infiltrerat äldreomsorgen och hur våra skattepengar läcker ut i svarta hål medan otillräcklig omsorg bedrivs.
• Jakten på vinst gör också att särskilda boenden eller hemtjänst etableras i de områden och stadsdelar där företag tror sig kunna tjäna en hacka. Och i detta gör de inget fel, de följer bara de rådande reglerna. Men det ger knappast omsorg efter behov. I Tankesmedjan Tidens rapport visar forskaren Marta Szebehely att hemtjänsttimmarna hos privata utförare i snitt är många fler. Orsaken till detta är okänd, men man kan ana att det finns skäl för de privata utförarna att driva upp antalet timmar, oavsett faktiskt omsorgsbehov.
• Att ett oändligt antal aktörer fritt får etablera sig i min stad, verkar också vara ett resursslöseri. Jag som bor i ett pensionärstätt lägenhetsområde där många är i behov av hemtjänst ser den ena vårdaren efter den andra komma körandes, cyklandes eller gåendes till vårt område. Istället för att ett fåtal personer ansvarar för området, och därmed slipper transportsträckan mellan brukarna, så är omsorgen fördelad på ett stort antal aktörer. 
• På grund av de vinstdrivande företagen behöver kommuner bygga upp kontrollapparater som ska se till att de sköter sig: Att de inte fuskar med timrapportering, att de levererar den omsorg som brukare har rätt till och att de lever upp till den bemanning som är avtalad. Dessa pengar skulle givetvis komma till bättre nytta om de användes till mer personal i omsorgsverksamheten.

Jag kan förstå att valfriheten, för vissa, är väldigt viktig. Det fina i kråksången är att det går att få valfrihet utan vinstjakt. Lösningen stavas idéburna aktörer. Här i Stockholm erbjuder den ideella organisationen Ersta Diakoni hemtjänst och särskilt boende för äldre. Vinsten återinvesteras i verksamheten. Kommuner borde i sina upphandlingar ge större utrymme åt liknande stiftelser och organisationer.

I framtiden lär Stockholms stad istället för Lagen om valfrihet använda sig av klassisk upphandling. När de ser hur behovet av äldreomsorg ser ut, kan de gå ut och söka efter företag som – i kombination med kommunens egen verksamhet och egna anställda – kan svara mot behovet. Resultatet blir troligen att man i en stadsdel har två eller tre upphandlade aktörer, istället för ett femtiotal som – i valfrihetens namn – kan springa upp och ner i min trappuppgång.

Stockholms stad blir i och med sitt kommande beslut i gott sällskap med cirka 20 kommuner som redan beslutat sig för att skrota Lagen om valfrihet. Men givet Stockholms storlek och tidigare roll som borgerlig experimentverkstad är det särskilt viktigt att förändringen sker just här. Grattis, Stockholm!

Nu har vi testat privata aktörer och vinstlogik i välfärden, och konstaterat att det ger för många negativa effekter. Det är dags att föra experimentet till handlingarna och gå vidare till en modell som i högre utsträckning garanterar omsorg efter behov, schyssta arbetsvillkor för omsorgspersonal och som inte öppnar upp för organiserad brottslighet i välfärden.

Silvia Kakembo