Krönika Irriterande att vara drygt ett sekel försenad till kalaset.
Somlig gemenskap gör sig säkert bäst på lite håll. Som gamla konstnärskollektiv. Garanterat rätt jobbiga och röriga när det begav sig men med lite distans kan drabba en med ohämmad kraft.
Stående bland värmländska Rackstadkolonins vänporträtt på Waldermarsudde i Stockholm infinner sig i alla fall något som liknar en sorts historisk fomo.
Vilket gäng! Men så irriterande att vara ett drygt sekel försenad till kalasen.
Thielska vill att vi ska känna just så
Samma hopplösa längtan kommer över mig när jag några timmar senare ser Hanna Hirsch Paulis verk ”Vänner” på Nationalmuseum. Tidens intellektuella trängs tillsammans i målningens halvdunkel men också här var det en evighet sedan gästerna vandrade vidare.
För att inte tala om de inbjudna till paret Thiels storslagna fester, den sociala utgångspunkten när galleriet hundraårsjubilerar med utställningen ”Det ljuva livet”. På Wilhelms Fahlstedts klassiska fotografi ”Maskerad på Thielska Galleriet” är skådespelerskan Harriet Bosse utklädd till harlekin och Eugène Jansson poserar i sjömanskläder. Färska rosor har flugits in från Italien för att pynta rummen och ja, det är helt enkelt människor som vet hur man har kul.
Samtidigt är det så uppenbart att Thielska vill att vi ska känna just så. Stå här i våra tråkiga jackor och febrigt tråna efter allt som var tjusigare förr.
Egentligen är det inte heller någon rosenmaskerad jag söker. Eller för den delen en litterär salong där någon alltför oblyg känner sig kallad att läsa högt ur sitt senaste alster.
Till och med engelsmännen sviker pubarna
Då vill jag hellre ha något som påminner om Seinfeld eller egentligen vilken småsjavig kvarterskrog som helst men med rätt folk. Också det en romantisk dröm som allt fler verkar bära på numera, men som ingen samtidigt har lust att befolka. Hur härlig känslan än är att ha en originell stammis att heja på i kvarteret, är det få som vill ta risken att själv förvandlas till en.
Nu sviker till och med engelsmännen pubarna. Tusen igenbommade ställen bara i år, enligt en DN-artikel häromveckan vilket är en häpnadsväckande siffra. Själva ur-scenen för otvungen gemenskap riskerar alltså ridåfall och med konsekvenser som är svåra att överblicka. För utan dessa sociala mellanrum, vart ska människor då ta vägen för att pröva sina oredigerade tankar? Hur länge överlever humor, slagfärdighet och allmän witt utan den perfekta mix av pepp och distans som bara ett löst sammansatt kompisgäng kan erbjuda?
Lite lössläppt spiritualitet
Kommer den underhållande vänskapen bara att existera i repriserna av gamla teve-serier?
Och hur ska det gå för oss i Sverige – landet utan några pubar att ta död på, men med desto fler livskraftiga troll. Hårt och rått, sa Anna-Karin Hatt om det nya samtalsklimatet. Men också det trista och platta i politiken utgör en risk.
Rackstadkonstnärerna hade aldrig stått ut med den sortens tråkighet och garanterat inte heller Hanna Hirsch Pauli eller Eugène Jansson. Så varför skulle vi?
Även om det alltid kommer vara för sent för oss att gå på deras fester finns det fortfarande tid för våra egna. Om inte annat så för att öka chanserna till lite lössläppt spiritualitet inför nästa partiledardebatt.
Gabriella Ahlström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
