Slät, strålande, förälskad

Krönika Gabriella Ahlström skriver om sambanden mellan Nunnan och Miranda Julys Alla fyra.

Sist av alla börjar jag läsa Miranda Julys ”Alla fyra” och blir absorberad och världsfrånvänd.

Den kvinnliga huvudpersonen håller just på att ordna de sista detaljerna i det sjaviga motellrum hon betalat en stylist tjugo tusen dollar för att inreda, när jag kommer på att jag har en biljett till Maud Nycanders ”Nunnan – 25 år i kloster”.

Stark författarröst

Jag har ingen lust att resa mig ur soffan men jag gillade verkligen hennes första film om den då nittonåriga Marta som bestämde sig för att bli karmelitsyster. En dryg timme senare sitter jag därför på en fullsatt biograf Panora i Malmö. Miranda July har en stark och smittande författarröst och när filmen börjar har jag fortfarande hennes namnlösa berättarjag ringande i huvudet. Kanske inte det bästa och mest rättvisa utgångsläget för att återse Marta, numera Syster Maria av Bebådelsen, men intressant.

Det första som slår mig att de båda kvinnorna är jämngamla, runt fyrtiofem, och med min påslagna July-blick ­– fixeringen vid förklimakteriets alla osmickrande konsekvenser – konstaterar jag att klosterlivet verkar vara något av ett ungdomselixir.

Marta ser i princip likadan ut nu som för tjugofem år sedan. Slät, strålande, förälskad. Ja, faktiskt förälskad, fast inte i en sanslöst snygg och alldeles för ung kille på biluthyrningen som kvinnan hos July, utan i kallelsen att följa Gud.

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att se så självlysande lycklig ut efter att ha tillbringat all sin tid innanför klostrets murar och mestadels försjunken i tystnad och bön?

Värd varje försakelse

Miranda July återkommer till en längtan att få tränga in i människors tankar och liv. Att på allvar förstå vad folk syftar på när dom talar om kärlek, längtan, liv, svek. Om vi alls menar samma sak.

Marta lever ett liv som få kan förstå. När Nycander frågar om den största förändringen under hennes långa tid i klostret svarar hon att hon blivit mer sig själv. Utan att veta, anar man rum efter rum som öppnats, osynliga för omvärlden men högst påtagliga för henne själv. En resa inåt, värd varje försakelse och som, paradoxalt nog, också tycks möjliggöra en relation till världen utanför. Marta berättar om en vän till klostret som håller dem underrättade om allt som försiggår där. En värld full av brister och mänsklig ofullkomlighet och för vars läkning hon och systrarna ber. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Brodern krävt något särskilt

Kvinnan i Julys roman har bestämt sig för att ta bilen från Los Angeles till New York men redan efter en halvtimme checkar hon in på ett motell med det högstämda namnet ”The Excelsior”. Styrd av obändig längtan efter att åter få ha sex ”kroppsstyrt i stället för tankestyrt” lyxinreder hon rummet i rosa och skapar en egen bubbla i tiden med de tillfälliga besöken av biluthyrar-Davey som svaret på hennes rastlösa böner.

Liksom Marta en kvinnlig solitär på ensam resa undan konventionerna. Ett överdådigt hotellrum i kaliforniska Monrovia ställt mot en kal klostercell i skånska Glumslöv. Väldigt mycket sex mot väldigt mycket kyskhet.

Vid första anblicken två parallella kosmos, men ändå finns det likheter. Båda utgör kraftfälten i familjerna som lämnats utanför deras utforskande expeditioner. Alla Martas åtta syskon har behållit sin starka tro, men äldsta brodern har krävt något särskilt.

I filmen visas glimtar från en Paris-tillvaro med författardrömmar, espresso och cigaretter innan han efter Martas ingripande sammanförts med sin katolska fru. Nu lever han ett kristet familjeliv med barn och pizzakvällar. Marta kallar broderns återkomst för sin starkaste bönhörelse och visar de slitna kulorna i sitt radband.

Tiden som rusar

I Los Angeles väntar Harris och barnet på bilen som snart ska rulla in från den långa resan över kontinenten. När hon som är mamman och hustrun väl är hemma förvånas de över att historierna från New York inte är fler och mer livfulla; hon som alltid annars har så mycket att berätta. Med tiden avslöjar hon somligt, livet fortsätter men det viktigaste som skett i rummet, stannar i rummet.

För vad är annars poängen med att skaffa ett eget? Som July skriver: ”Hela världen var motellrummet. Hela universum? Ja, allt var rummet; det gick inte att kliva ur det, inte ens genom att dö.”

På liknande sätt känns insikten om att Marta fortfarande befinner sig innanför murarna nästan svindlande. Att tiden som rusar också rusar genom henne, men aldrig kommer att dra henne bort i fysisk bemärkelse. En cell och ett motellrum; sammanlänkade av längtan och kärlek och hemligheter. Jag tycker om att tänka på att de finns.

Gabriella Ahlström