Enligt SD saknar Redar och Liljestrand den rätta ”nedärvda essensen”.
Efter debatten kring en svensk kulturkanon mellan Lawen Redar och Parisa Liljestrand i Aktuellt den 2 september valde riksdagsledamoten Jessica Stegrud – ett av toppnamnen inom SD – att fälla sitt yttrande.
Men det handlade inte om kulturkanons betydelse, utan om etniciteten hos de två som förde debatten.
I ett inlägg på X skrev Stegrud: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.
Formuleras otydligt
Kritiken lät inte vänta på sig, men som en sann Sverigedemokrat återkom Stegrud med bortförklaringen att ingen förstod vad hon faktiskt åsyftade. Någon folkbildande utläggning kring vad hon faktiskt menade har vid skrivande stund dock inte inkommit.
Men så här funkar en rasism som vill verka obskyr. Den är tydlig för de redan invigda, men formuleras otydligt så det går att lirka sig ur eventuell kritik.
Det rasistiska budskapet för de egna är, att här står två etniska främlingar som tycker till om det som ska placeras på en kulturell piedestal i Sverige. Ett uttryck för det svenska förfallet. Hur mångkulturens tentakler letat sig in överallt och trängt bort de som rättmätigen borde ha stått där. Det vill säga sanna representanter för svenskheten.
Parisa Liljestrand och Lawen Redar saknar nämligen den “nedärvda essens” som präglade SD:s partiprogram från 2011 fram till 2019, då det motvilligt togs bort. Denna nedärvda essens handlar om en form av själslig förankring till tidigare generationer. Om en kraft som gått i arv under århundraden. Mycket likt den föreställning om blod och jord som präglade tysk nationalism vid andra halvan av 1800-talet och som sedan kulminerade i det Tredje riket.
Hur tänker Liljestrand?
Jimmie Åkesson deklarerade själv sin föreställning om blod och jord i en medverkan i podden Sista måltiden den 6 december 2023: ”när jag trampar runt här i Sverige, det är ju någonting med min kropp som ändå är en del av den jorden jag trampar på […] här ligger mina förfäder, bokstavligen ligger de nergrävda i jorden, och jorden som jag trampar på är en del av mig […] jag kan ju inte sticka härifrån liksom, utan jag vill också ligga i samma jord som dem.”
SD:s återkommande försök att deklarera att de företräder en öppen svenskhet undermineras gång på gång av dess företrädare. Senast nu av Jessica Stegrud. Svensk är något man är. Det är inget man blir.
Men frågan är, med en sådan människosyn, hur har Parisa Liljestrand tänkt sig att ingå i en framtida regering där hon har Jessica Stegrud som statsrådskollega? Och hur tänker Ulf Kristersson? Han som nyligen deklarerade till Magdalena Andersson ”Jag håller rent på min sida. Gör du det på din?”.
Mike Enocksson, statsvetare, författare och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
