Martin Marmgren

Barriärer mellan myndigheter och ungdomar behöver rivas ner, inte byggas upp. Det borde gruppen bakom Marken brinner tänka på när de framför sin samhällskritik, skriver polisen Martin Marmgren i en replik.

För några veckor sedan lade Ung scen öst efter provspelning på Skäggetorpsskolan ner sin pjäs Marken brinner. Orsaken uppgavs vara ”hot från publiken” rasism och förtryck.

Den ”hotfulla stämningen” handlade så vitt jag förstår främst om en kastad penna. Förtrycket exemplifieras med att eleverna i publiken vägrade att ta ”ställning för de boende i Husby eller apartheidregimens offer i Sydafrika”.

Det ställningstagandet innebär dock att man tvingas acceptera teatergruppens världsbild där ”den vita polisen” i Husby utövar ett mordiskt rasförtryck mot förortsbor och där de som kastar sten för en kamp ”för demokrati så som medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen”.

Jag arbetar som närpolis i Husby och tycks alltså utgöra fienden i regissören Nasim Aghilis världsbild. Jag och mina kollegor görs genom vårt yrkesval till legitima mål för våld, hot och hat. Den stenkastning som Ung scen öst kallar demokratikamp har varit nära att invalidisera eller döda kollegor vars enda ”brott” varit att åka på ett larm om att någon behöver hjälp.

Många av de boende i Husby som jag har träffat upplever visserligen ett förtryck, men inte av polisen utan ifrån lokala kriminella som begår brott, kränker och tar sig rättigheter på andras bekostnad. Deras missnöje med polisen handlar oftast om att vi finns där för lite och ingriper för tandlöst mot kriminaliteten.

Vad gäller stenkastning mot polis, så handlar det mycket mer om att skydda brottslig verksamhet än om tankar på en social revolution. Visst kan enskilda ingripanden (som exempelvis dödsskjutningen av 69-åringen i Husby som jag själv också har kritiserat) leda till ilska. Men det är lokala kriminella som utnyttjar ilskan för att dra med sig en svans av unga killar på att attackera polisen.

Detta då de vinner på våldet och polariseringen.

Den som legitimerar stenkastningen legitimerar samma krafter som inte bara bränner bilar och skolor, utan också utsätter lokalbefolkningen för ett dagligt förtyck i form av hot, kränkningar och kriminalitet.

Många människor i förorter som Husby är kraftigt marginaliserade i samhället. För att vända utvecklingen behövs främst stora sociala satsningar men även större trygghet. För att vi närpoliser skall kunna bidra till att öka tryggheten krävs det att vi arbetar upp ett förtroende bland de boende och det lokala civilsamhället.

Det försvåras av att vi framställs som rasister och ”kolonisatörer”, vilket också gäller andra samhällsföreträdare i området. För unga killar på glid så innebär den världsbild som Ung scen öst erbjuder att de poliser, socialsekreterare eller lärare som försöker få dem bort ifrån droger eller personrån kan avfärdas som förtryckare medan de kriminella som vill ha dem som springpojkar i brott framstår som förortens förkämpar då de leder och inspirerar till attacker mot polis och brandkår.

Marken brinner byggde en barriär mellan ungdomar och myndigheterna” enligt Nader Ghaemi, stadsutvecklare i Skäggetorp. Kritiken ifrån människor som Ghaemi eller de skolelever som man i den efterföljande debatten har rasiststämplat har dock avfärdats utan någon större vilja till självkritik.

Jag tvivlar inte på att Ung scen öst drivs av en önskan att bekämpa orättvisor. Det gör man dock inte genom att ensidigt och aggressivt polarisera mot polis eller andra samhällsföreträdare, tvärtom försvårar man för dem som försöker hjälpa utsatta personer och områden. Rasistiska strukturer behöver belysas och bekämpas, och makthavare behöver granskas och kritiseras. Men barriärer mellan myndigheter och ungdomar, mellan människor i allmänhet, behöver rivas ner, inte byggas upp.

Jag skulle önska att både gruppen bakom Marken brinner och andra konstnärer och opinionsbildare som delar deras världsbild tog med sig den tanken när de framför sin samhällskritik.