kentwerne_ny

Att det organiserade näringslivet så oblygt kurtiserar med SD är ändå uppseendeväckande. Den stora frågan nu är vad SD får i gengäld.

Förra hösten var jag på ett SNS-seminarium om regeringens och Vänsterpartiets överenskommelse om vinsterna i välfärden.

Civilminister Ardalan Shekarabi skulle förklara vad det hela gick ut på. Han såg rätt skrämd ut när han vecklade ut manuset, men samlade sig:

”Syftet med valfrihetsreformerna var aldrig att enskilda riskkapitalbolag skulle tjäna miljarder på att äga skattefinansierade vård- och omsorgsföretag i bara några år, eller att några få kommersiella aktörer helt skulle dominera marknaden. Men det är så dagens verklighet ser ut.”

Framför honom satt ”dagens verklighet” församlad: Vårdbolagsdirektörer, finansbaroner, lobbyister, PR-folk och skatterådgivare.

Gräddan av den svenska välfärdsindustrin. Etablissemanget. Folk som i tjugo år kunnat leka affär med välfärden och på ett eller annat sätt tjänat multum på skattepengar, men som nu stött på patrull.

Var de oroliga? Jag försökte läsa av stämningen. Småpratade med några, överhörde samtal.

Jag vet inte om det är en läggning bland affärsfolk, men ingen verkade särskilt upprörd eller stressad. Kanske för att de vant sig vid att det löser sig. Eller snarare: de brukar se till att det löser sig.

Innan Shekarabi tog till orda satt VD:n för en av de större välfärdskoncernerna på raden framför mig och småpratade med en kommunikationschef från ett annat bolag.

”Det är ju långtifrån säkert att det här går igenom riksdagen”, sa direktören. ”Vi har ju det där tredje största partiet som ingen vill ta i med tång.” Båda log och smaskade vidare på varsin fralla.

Det var förstås Sverigedemokraterna de menade. Den bruna elefanten i rummet. Om nu Shekarabi mot förmodan inte gick att kuva, så fanns det en annan möjlighet: att ragga upp och liera sig med vågmästarna. Bli polare med rasisterna.

På plats var också moderaten och friskolemagnaten Peje Emilsson, som dessutom äger PR-firman Kreab, länge Moderaternas och näringslivets husbyrå.

Någonstans mellan då och nu sattes bollen i rullning.

I måndags avslöjade Dagens Industri att Kreab var bland de första att uppvakta SD och att man haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen. ”Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt”, sa Linus Bylund, en av SD:s frontfigurer till affärstidningen.

Vi som sporadiskt följer twitterflödet visste redan att Linus Bylund smörjt kråset på Marcus Uvells nota, eller snarare på Kreabs, som han är Sverigechef för.

DI kunde också avslöja att Kreab inte är ensamma; att ”flera av landets tyngsta lobbyorganisationer” är inblandade i uppvaktningen. Inklusive Svenskt Näringsliv, som numera leds av Carola Lemne, tidigare VD för vårdkoncernen Praktikertjänst.

Att svenska politiker omgärdas av ett svällande hov av lismande företagslobbyister kan knappast ha undgått någon vid det här laget. Men att det organiserade näringslivet så oblygt skulle kurtisera med SD är ändå uppseendeväckande.

Men kanske ändå inte så förvånande. Det sägs ofta att kapitalet saknar moral. Och det stämmer såtillvida att vinstintresset alltid väger tyngst. Och när vinstintresset hotas tycks vad som helst gå an.

Frågan är nu inte om SD kommer rösta mot de lagförslag som blir resultatet av Ilmar Reepalus vinstutredning. Nej, det verkar redan säkrat.

Den stora frågan är vad SD fått i gengäld, i form av exempelvis partistöd. För den som har läst sin Milton Friedman vet ju att det inte finns några gratisluncher.

Kent Werne, frilansjournalist och författare, redaktör för ”Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden”