JohanSjolander_D

Psykiatrin behöver förbättras – och vi måste bli fler som sätter den psykiska ohälsan högst upp på dagordningen. Det skriver Johan Sjölander (S), sjukvårdspolitiker Stockholms läns landsting.

Allt oftare sägs att vi borde prata mer om den psykiska ohälsan. Det är sant. Vi borde prata om att många unga kvinnor och män mår dåligt. Om att självmorden bland unga ökar igen. Om att var femte ung kvinna utsatts för någon form av sexuella trakasserier. Och vi borde prata om att stödet brister. Att det för många inte finns någonstans att vända sig. Om slutenvården, maktlösheten.

Vi måste prata om detta för att bryta tabun. För att hjälpa varandra ut ur ensamheten. Men vi måste också prata om vilket samhälle vi vill ha.

Det handlar om politik. Om sambandet mellan lyckade resultat i skolan och psykiskt välmående. Den politiska debatten trampar på som om vi måste välja; antingen mår eleverna bra eller så når vi goda kunskapsresultat. Så är det självklart inte. Duktiga lärare som får förutsättningar att förmedla kunskaper till alla sina elever får dem också att må bättre.

Längre fram i livet påverkas unga av arbetslöshet, osäkra anställningar, bostadsbrist och prestationspress. Politiken kan och måste förbättra förutsättningarna att etablera sig i vuxenlivet. Utvecklingen mot ett samhälle där klyftan mellan vinnare och förlorare fördjupas måste hejdas.

Psykiatrin behöver förbättras. Vi måste bygga upp en fungerande första linje på vårdcentraler, ungdomsmottagningar och i elevhälsan. Barn- och ungdomspsykiatrin ska vara tillgänglig. Behandling ska ges i tid. Forskning och kompetensutveckling ska stärkas. Goda exempel kring hur vården tillsammans med kommuner lyckats skapa en fungerande samverkan måste spridas. Låt oss intensifiera det förebyggande arbetet.

Vi måste bli fler som sätter denna fråga högst upp på dagordningen. Det handlar om mer resurser till vården. Men det berör också civilsamhälle, föreningsliv och politikområden som skola, jobb och bostäder.

Frågan vi medborgare måste ställa oss är vilken samhällsmodell som är bäst förmögen att hantera och motverka detta växande problem. Är det ökande klyftor eller starkare sammanhållning som är vägen fram?

För mig är det självklart. Ett samhälle som förmår skapa förutsättningar för alla unga att växa upp utan att må psykiskt dåligt går före fortsatta privatiseringar och skattesänkningar.

Johan Sjölander (S), sjukvårdspolitiker Stockholms läns landsting