2007, just som den stora klimatdebatten så sakteliga började somna in i mainstream-media, släpptes Andreas Malms bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”.

Boken redogör sakligt för vad som krävs för att mänskligheten och jorden som vi känner dem inte ska, bokstavligen, gå under – och vad som väntar om vi struntar i att förhindra uppvärmningen.

Vi är inte riktigt där ännu, men vi är väldigt, väldigt nära. Efter de misslyckade förhandlingarna i Doha är den politiska härdsmältan akut.

En förlängning av Kyotoprotokollet till 2020 omfattar bara 15 procent av utsläppen av växthusgaser, något som med största sannolikhet kommer att öka de senare – och temperaturen med dem.

Tvågradersmålet är nu – i bästa fall – en hägring. Mycket talar för att uppvärmningen blir större än så. Inte minst med tanke på det metan som skyddas av permafrosten, och som täcker en femtedel av jordens yta, vid en temperaturökning kommer att släppas ut i atmosfären och ytterligare höja densamma.

Vid tillräckligt stor temperaturökning blir uppvärmningen ett självspelande piano, omöjligt att stoppa och med katastrofala följder. Större delen av jorden kommer att bli obeboelig. Krig, svält, översvämningar, sjukdomar, den bibliskt lagda får gärna kalla det Armageddon, kommer att prägla tillvaron.

Men ni kan allt det där. Redan i dag är miljoner människor på flykt undan naturkatastrofer, uteblivna skördar, torka, skyfall, ökensand (den som tvivlar läser med fördel Shora Esmailians nyutkomna bok ”Ur askan” om dagens klimatflyktingar).

Klimatfrågan är den största, gemensamma utmaningen världen hittills har skådat. Uppvärmningen drabbar missgynnade, fattiga stater och människor först och hårdast. Men till slut kommer den att slå mot oss alla oavsett hur mycket vi tillber möjliga tekniska lösningar på horisonten. Framtiden kommer snart.

För att förhindra ett sammanbrott krävs uppoffringar, solidaritet – men framför allt politiska beslut. Enskilt utbytta glödlampor och dåligt samvete över charterresan är droppar i havet i en koldioxid- och tillväxtknarkande värld som behöver radikal förändring.

Om ni tycker det är absurt och svårt att läsa detta och vill skrika alarmist! är det fullt förståeligt.  Det gör dessvärre inte innehållet mindre sant.

Ljusglimten är att det fortfarande är rent fysiskt möjligt att hindra utvecklingen, och på köpet försöka fördela världens resurser mer jämlikt.