Josefine Pernes och Patrik LIndenfors / foto : Chriser Sturmark
Josefine Pernes och Patrik LIndenfors / foto : Chriser Sturmark

Tunisien är det enda landet som hittills lyckats ta den arabiska våren vidare till demokrati. Varför lyckades de när andra misslyckades? Genom nya analysverktyg kan vi visa hur viktiga kvinnors rättigheter är, skriver forskarna Josefine Pernes och Patrik Lindenfors.

Den 17 december 2010 tände den arbetslöse tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi eld på sig själv i protest mot att hans grönsaksvagn beslagtagits. Aktionen blev den tändande gnistan för en rad demokratidemonstrationer och uppror som snabbt spred sig i Tunisien, grannländerna och vidare i regionen. Den arabiska våren var i full gång och förhoppningen att det äntligen var Arabvärldens tur att demokratiseras väcktes.

Med facit i hand vet vi att endast Tunisien hittills lyckats med övergången till ett demokratiskt statsskick, även om t ex Marocko och Algeriet delvis är mer öppna länder idag än de var förut. Varför lyckades de medan de andra misslyckades? Det leder oss till en av de mest centrala frågorna inom statsvetenskapen: vad krävs för en lyckad demokratiseringsprocess?

Med hjälp av metoder inspirerade av evolutionsbiologiskt tänkande söker projektet Varieties of DemocracyV-Dem) efter svaren på dessa frågeställningar i en nyligen publicerad studie. V-Dem, som leds från statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och Kellogg Institute vid Notre Dame University i USA, är värd för en databas som består av 16 miljoner data från 177 länder och 116 år – den största i sitt slag. Dessa data möjliggör detaljerad och nyanserad analys av praktiskt taget alla aspekter av demokrati över tid, något som fram till nyligen inte varit möjligt.

Därmed kan vi i detalj undersöka sekvenser och identifiera i vilken ordning de reformer som föregår och möjliggör demokratisering sker.

Forskarteamet bakom studien har utformat tre nya ”evolutionära” analysverktyg – ett grafiskt, ett frekvensbaserat och ett ordningsföljdsbaserat. Applicerar man dessa på världens alla lyckade demokratiseringsprocesser framträder ett fascinerande mönster som berättar en unik historia.

Unikt med denna studie är att den visar vikten av specifikt kvinnors civila rättigheter och att demokratiprocesser hämmas av begränsade rättigheter för kvinnor.

Det visar sig att politiska reformer som ger hög grad av civila medborgerliga rättigheter, som rätten att äga egendom, yttrandefrihet och rörelsefrihet, liksom frihet från tvångsarbete, generellt inträffar innan eller samtidigt som reformer gällande direkta politiska, demokratiska rättigheter, så som allmän rösträtt, en folkvald exekutiv makt och väl fungerande val.

Att civila medborgerliga rättigheter är viktiga komponenter för demokratisering visste vi redan. Vad som är unikt med denna studie är att resultatet visar att vikten av specifikt kvinnors civila rättigheter inte går att blunda för, utan att demokratiprocesser hämmas av begränsade rättigheter för kvinnor.

Det räcker således inte med att män åtnjuter rättigheter, för utan grundläggande rättigheter för kvinnor så har väldigt få länder i historien lyckats bli helt demokratiska.

Då utveckling av mäns rättigheter i de flesta fall föregår kvinnors, så blir kvinnors rättigheter därför en starkare indikator på demokratisk utveckling än motsvarande för män.

Två anledningar till att kvinnors rättigheter är viktiga är att de gör auktoritärt förtryck kostsammare – hela befolkningen blir ”frigjord” i och med kvinnornas nya rättigheter och därmed svårare att kontrollera. Rättigheterna ger även kvinnor möjlighet att organisera sig i demokratiska rörelser. Värt att notera är att det inte rör sig om en ömsesidig relation, utan medborgerliga rättigheter för kvinnor är en förutsättning för demokratiutveckling.

Det är nu möjligt att hitta ett tänkbart svar på ursprungsfrågan om den arabiska våren. Medan vissa länder i regionen har lagstadgade medborgerliga rättigheter för män så saknar kvinnor i nästan alla länder samma rättigheter, ofta både juridiskt och till följd av normer i samhället.

Det land som markant skiljer sig från de övriga länderna är Tunisien, vars progressiva president Habib Bourguiba lagstiftade om kvinnors rättigheter vid självständigheten på 1950-talet. Tunisien är också det enda landet som under den arabiska våren lyckades med övergången till demokrati.

Studiens resultat är viktiga eftersom de visar att demokratisk utveckling inte är könsblind. Resultaten har därmed oundvikliga policyimplikationer då de visar att kvinnors medborgerliga rättigheter är helt centrala för demokratiseringsprocessen.

I alla de 177 länder som undersökts föregås nästan alla lyckade demokratiseringsprocesser av att kvinnors civila rättigheter tillgodosetts i relativt hög grad. Idén om att bedriva feministisk utrikespolitik kan därmed ses som ett viktigt inslag i debatten.

Josefine Pernes, Program Manager på Varieties of Democracy-institutet, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet och Patrik Lindenfors, Forskare i biologisk och kulturell evolution vid Stockholms universitet

Fotnot: Det internationella tvärvetenskapliga forskarteamet bakom studien består av Staffan I. Lindberg och Aksel Sundström (Göteborgs universitet), Patrik Lindenfors och Fredrik Jansson (Stockholms universitet), Yi-ting Wang (National Cheng Kung University) samt Pamela Paxton (University of Texas). Förutom Jansson som är matematiker, Lindenfors som är evolutionsbiolog, och Pamela Paxton som är sociolog så är övriga statsvetare.

Forskningsartikeln Women’s rights in democratic transitions: A global sequence analysis, 1900–2012” i tidskriften European Journal of Political Research