Egyptierna försvarar sin revolution

Hoppfullt att egyptierna ännu en gång avsätter en illegitimt vald ledare.

Egyptierna har gjort det igen. För andra gången på två år har de avsatt en illegitim ledare. Först var det diktatorn Hosni Mubarak och i onsdags fick en vald president gå.

Muhammad Mursi må ha vunnit Egyptens första demokratiska val, men legitimiteten vann han aldrig riktig. Han svek tidigt de unga revolutionärerna som hjälpte Mursi att besegra den Mubaraktrogne motkandidaten Ahmed Shafiq.

I stället flyttade Mursi fram brödraskapets egna positioner och sökte stöd hos de hårdföra salafisterna som knappt bidragit till revolutionen. Mursi drev igenom en konstitution där islam fick en framträdande position. Det finns många minst sagt oroväckande avsnitt i konstitutionen där kvinnors skyldigheter gentemot familjen slås fast och kvinnodiskriminering står onämnt.

Genom ett tillägg i konstitutionen förbjöds även juridisk möjlighet att överklaga presidentens beslut. Konstitutionen godkändes förvisso i en folkomröstning, men uppslutningen var låg och stora protester ägde rum mot den.

Mursi fortsatte att slå ner på oppositionella och fängsla godtyckligt. Ekonomin förvärrades. Med andra ord lyckades han tillbakavisa varje del av revolutionens krav: Bröd, frihet och social rättvisa. Den folkvalde presidenten förlorade sin legitimitet.

I Sverige har de senaste dagarnas händelser kort och gott benämnts som militärkupp. Carl Bildt är ute och cyklar i vanlig ordning och ser enbart den militära aspekten och förringar det folkliga upproret. Men bakom denna militärkupp fanns 22 miljoner signaturer mot Mursi – samlade av rörelsen Tamarod, som betyder uppror.

Mellan 17 och 33 miljoner människor har varit ute på gatorna de senaste dagarna. En säker siffra är omöjlig att få, men de flesta är överens om att antalet är historiskt, förmodligen också i en internationell kontext.

I en intervju i den egyptiska tidskriften Al Ahram Weekly säger den välkände aktivisten och forskaren Rabab Al-Mahdi, att vi inte har att göra med en militärkupp. Snarare har militären har följt folkets vilja. Möjligen är denna tolkning något romantisk, men onekligen ligger det något viktigt i denna skillnad. Det var inte heller militären ensamt utan också olika religiösa ledare och den sekuläre oppositionsfiguren Mohammed El Baradei som deltog i avsättandet av Mursi.

Med detta sagt är militärens inslag i egyptisk politik en fortsatt källa till oro och misstanke. Inte minst med tanke på senaste dagars nedstängningar av TV-kanaler och godtyckliga arresteringar. Under revolutionens långa dagar har många av protesterna just riktat sig mot militären, det vore osannolikt att det egyptiska folket helt plötsligt skulle acceptera militären som ersättare till ett demokratiskt system.

Militären tycks också ha förstått detta. Ett gott tecken är att Abdel Fattah al-Sisi vägrade att ta emot Mursis och USA:s erbjudande att bli premiärminister och få makt på så sätt. I stället följde han revolutionärernas önskemål  och gav makten till författningsdomstolens chef, Adly Mansour. Mansour har inte världens mest trovärdigaste CV som mångårig domare under Mubaraks tid. Men återigen, de miljoner av revolutionärer har inte för avsikt att låta honom sitta särskilt länge. Det är ett nytt demokratiskt val som efterfrågas.

En ny chans öppnar sig nu för vänstern. Sist stod vänstergrupperna splittrade och lyckades inte enas kring en gemensam kandidat. Trots detta tillkortakommande samlade vänsterkandidaten och nasseristen Hamdeen Sabbahi 21,5 procent av rösterna och snuddade vid den andra valomgången.

Hoppet ligger nu på att vänstern ska lyckas organisera sig bättre och nå ut inte minst till folket på landsbygden där Muslimska Brödraskapet fortfarande är starka. Brödraskapet är inte ute ur spelet, de har fortfarande väljarstöd, men kritikerna är långt fler. En annan ödesfråga är kvinnlig representation, det är absurt att kvinnor ska hyllas på Tahrirtorget, när de då inte antastas, men sedan inte ens ska få en tillstymmelse till maktrepresentation.

Vad vi i alla fall kan vara säkra på är att egyptierna försvarar sin revolution till sista andetaget. Detta om något är oerhört hoppfullt för inte bara Egypten utan för hela mänskligheten.