Nu samlas EU:s ledare till ännu ett toppmöte om eurokrisen. Oavsett vad de beslutar, innebär det att EU:s demokratiska underskott blir djupare.
30 november sa EU-kommissionären för ekonomiska och monetära frågor, Olli Rehn, att EU:s ledare ”har tio dagar på sig att rädda euron”. Det är åtta dagar sedan. Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor varnar för sänkt kreditbetyg för alla euroländer. En varning som nu är utfärdad för unionens samtliga 27 medlemmar.
I eftermiddag samlas EU:s regeringschefer till det viktigaste mötet hittills i karriären för flera av de närvarande. Eurosamarbetet hotas av sammanbrott, vilket sannolikt skulle innebära att även EU faller samman. Ansvaret för att komma överens om ett svar på krisen, som finansmarknaderna accepterar, ligger på dem.
Flera av euroländernas statsskulder har nått fantasinivåer, samtidigt som finansmarknaderna kräver högre ränta för de lån som behövs för att återfinansiera statsskulderna. Inom de kommande månaderna har Spanien, Italien och Frankrike dessutom att se fram emot särskilt stora återfinansieringar.
Om inte statsskulden kan återfinansieras går länderna i bankrutt, såvida de inte får hjälp från andra EU-länder. Sådan hjälp har Grekland, Portugal och Irland fått. Men när det sedan gäller Italien blir summorna alldeles för stora.
EU-ledarnas hybris
Spanien, Italien och övriga EU har smittats av en förtroendekris som började i Grekland. När sanningen om den grekiska ekonomin uppdagades var EU:s ledare snabba att fördöma. Men något stöd som löste den grekiska krisen kom inte på plats – i stället erbjöds konstgjord andning. Grekland borde ha skött sig bättre, var EU-ledarnas ibland hånfulla dom. Ett exempel på hybris som hela Europa nu betalar för. Hybris är som bekant den värsta synden i den grekiska mytologin.
Därefter följde de irländska och portugisiska kriserna. Finansmarknaderna bestämde sig för att lån till stater, som alltid har ansetts vara kassaskåpssäkra, inte längre var det. Förtroendet för statsobligationer var borta, vilket gjorde att stora ekonomier som Italien hamnade i kris. EU:s maktelit svarade med att avsätta den folkvalde (men inkapable) premiärministern Silvio Berlusconi. Och även om marknaderna reagerat försiktigt positivt på nedskärningar aviserade av teknokraterna som ersatte Berlusconi, är läget alltjämt mycket instabilt.
Det är mot den här bakgrunden som Olli Rehn kände sig nödgad att på allvar tala om en eurokollaps lagom till Nobeldagen.
Finns det då något sprängförslag som återupprättar förtroendet för den europeiska ekonomin? Tidigare toppmöten om eurokrisen har i bästa fall varit fall framåt, men har knappast stoppat den negativa spiralen. Kritiker har under resans gång hävdat att EU:s ledare gör för lite och agerar för sent.
Merkozy agerar i eget intresse
Inför toppmötet har Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som vanligt, haft formella och informella förmöten. I går skickade ”Merkozy” ett brev till övriga mötesdeltagare om vilka beslut de helst ser. Om de läckta uppgifterna stämmer vill de tvinga EU-ländernas parlament att bara rösta fram statsbudgetar som tar hänsyn till rekommendationer beslutade på EU-nivå.
Vidare vill Merkel och Sarkozy att alla medlemsländer ska ha budgetbalans och att regleringar av arbetsmarknader och skattenivåer ska vara gemensamma. Dessutom vill de att EU:s ledare ska komma överens om att inte besluta om fler skuldnedskrivningar från privata långivare till krisländer.
Vid det senaste toppmötet beslutades en sådan nedskrivning av Greklands skulder, men mer ska det alltså inte bli. En inte alltför vild gissning är att Merkel och Sarkozy har tyska och franska banker – som har lånat ut stora summor med säkerheter – i åtanke.
Merkel och Sarkozy menar att deras förslag, en ”stabilitetspakt”, kommer att gynna tillväxten i EU. Om det råder delade meningar. Flertalet kommentatorer påpekar att även om förslagen kan vara intressanta i sig, är det ingenting som hanterar den akuta krisen. Merkel och Sarkozy å sin sida tror att det är just åtstramning och garantier om att bankerna får tillbaka utlånade pengar, som återupprättar finansmarknadernas förtroende.
Men alldeles oavsett vad som beslutas, och vilken effekt det får, gräver krisen och EU-ledarnas krishantering allt djupare hål i EU:s demokratiska underskott.
När det nuvarande EU-fördraget kom på plats 2007, efter år av förhandlingar, folkomröstningar och omförhandlingar, skulle det stå sig över en längre period. Det som nu föreslås kräver fördragsförändringar, men kan genom juridiska kullerbyttor beslutas utan inblandning av exempelvis nationella parlament. Eller som en ledamot i riksdagens EU-nämnd uttrycker det: ”Vi folkvalda får läsa Reuters och Financial Times för att kunna skaffa oss en uppfattning om vad som pågår.”
Ännu sämre demokrati
Den som ser ett politiskt problem i ett EU som blir mer överstatligt behöver inte fundera länge innan varningsklockorna ringer. Men även den som gärna ser ett mer federalt Europa bör ilskna till. Utvecklingen av EU har alltid skett på tyska och franska villkor, men det som nu sker är inte en utveckling mot mer samarbete och solidaritet länder emellan, på EU-nivå. Det är snarare en utveckling mot ett Europa där framför allt Tyskland bestämmer riktningen, utan att lyssna in övriga synpunkter.
Snart sagt hela Europa har krävt att den Europeiska centralbanken (ECB) ska gå in med stöd till de euroländer som har akuta problem med statsskulden. Men den tyska regeringen säger nej, eftersom den tyska ekonomin inte gynnas av det. Om det är något EU:s krishantering hittills visat, är det att den sortens övertro på den egna politiken inte gynnar någon. Ytterligare en varning för hybris, alltså.
Att ECB skulle ge stöd till underskottsländer löser inte Eurokrisen. En valutaunion passar inte för Europa. Länderna är alltför olika vad gäller tillväxt, kultur och språk för att länderna ska gå i samma takt. Ska Euron ifrågasättas varje gång ett land får underskott kan systemet inte leva länge. Något land släpar alltid efter.
Inte förrän politikerna inser att själva valutasystemet är olämpligt kan man förvänta sig åtgärder som löser krisen.