Mod i kvartalskapitalismens tid

I sin filmtrilogi om den moderna arbetsmarknaden ställer den franske regissören Stéphane Brizé frågor om egenmakt, värdighet och moral. Inför första maj reflekterar Elsa Persson över valmöjligheter i dagens arbetsliv.

Nästa vecka har filmen En annan värld Sverige-premiär. Filmen avslutar en trilogi där franske regissören Stéphane Brizé belyser det moderna arbetslivet under kapitalismens hårda logik. Samtliga har samma briljante huvudrollsinnehavare, Vincent Lindon, som uppenbarligen kan gestalta en plågad fabrikschef lika väl som en ursinnig fackordförande.

I inledande filmen Marknadens lag (2014) möter vi långtidsarbetslöse Thierry som bråkar med Arbetsförmedlingen som skickar honom på kurser som inte ger jobb. Efter ett antal förödmjukande intervjuer får han ett jobb: som butikskontrollant på ett varuhus där han spionerar på sina kolleger med uppdrag att försöka sätta fast dem som fifflar med någon rabattkupong. I mittenfilmen, At war (2018), spelar Lindon fackledaren Eric som driver sin kamp in i döden, efter att det står klart att arbetsgivaren ljugit om planer för fabriken de arbetar på och att den läggs ned.

I En annan värld skiftar vi, på sätt och vis, värld – till kostymernas. Här är huvudrollsinnehavaren en hårt arbetande fabrikschef, Philippe, som pressas av cheferna högre upp att för andra gången på kort tid genomföra en bantning av personalstyrkan. Samtidigt håller hans äktenskap på att ta slut just eftersom han arbetat så mycket under många år. Många är scenerna där Philippe sitter vaken sent med veckad panna över räkenskaperna. Vi ser också fransk film i sitt esse med rapp och bråkig dialog under olika jobbmöten. Scener som tillfredställande nog får pågå, minut efter minut.

Filmerna väcker frågor om det egna ansvaret, etik och värdighet. Och vad det egentligen innebär att kapitulera.

I början av Marknadens lag har Thierry möte med sina gamla kolleger som alla blev uppsagda på samma gång. Thierry deklarerar att han inte längre vill vara med och försöka sätta dit den tidigare arbetsgivaren. Nu vill han gå vidare. Men när han till slut får sitt efterlängtade jobb står Thierry till slut inte ut med sin roll, och att se sina kolleger avskedas, och lämnar jobbet själv.

När fackledaren i At war sätter eld på sig själv på fabriksområdet, strax efter att han hälsat sitt första barnbarn välkommet till världen, kan det upplevas som en närmast osannolik gest. Brizé har sagt sig ha inspirerats av händelsen 2015 där några ursinniga Air France-anställda attackerar två av företagets direktörer och sliter sönder deras kläder, efter beslut om ett ny, stor nedskärning. Händelsen fick regissören att vilja ta reda på vad som ledde fram till ett så aggressivt beteende.

Philippe i En annan värld försöker rädda sina anställda genom att skriva om den ekonomiska planen och visa hur verksamheten kan behållas i nuvarande skick. Utgången ska inte avslöjas här. Men Brizés budskap blir att det inte finns något sätt att gå helt vinnande ur de konflikter som han målar upp.

Jag tänker på de fabriksarbetare i Florens som jag tidigare skrivit om i Dagens Arena. Som kämpar – sedan i juli – för att få behålla tillverkningen i fabriken, men som också lägger fram förslag om en ny industripolitik.

Förr eller senare kommer folk tröttna och vilja söka nya jobb, sa talespersonen Dario Salvetti till mig då. Var det då ändå värt det, om det inte ledde till det som kampen syftade till? Är mod att släppa taget eller att kämpa in i det sista?

Vi ska gärna identifiera oss med vårt arbete, förverkliga oss genom det. Men förankringen ska inte vara statisk, inte kopplad till en särskild plats eller arbetsgivare.

Det finns en förväntan om att företag ska stå för goda värderingar och icke-diskriminering, gärna fastslagna i olika policy-dokument. Den verkligheten krockar mot den marknadslogik som Brizé målar upp i sina filmer. Där är vi i slutänden bara en kugge i maskineriet. Arbetare såväl som chef. (Eller så är det bara logiskt: att en vackert formulerad värdegrund har lite med verkligheten att göra).

Mod blir i Philippes (En annan värld) överordnades tappning att våga göra det som krävs: säga upp, driva på de kvarvarande anställda hårdare – för att inge börsen förtroende.

Trots det dystra ämnet blir jag upplivad över att filmkameran riktas mot en mellanchefs dilemman. Att vi får en inblick i snacket kring bordet när chefer i olika ställningar sitter runt bordet och ska resonera kring vilka av sina anställda de kan sätta upp på listan över de överflödiga 10 procenten.

Kanske är det framtidens arbetslivsskildringar, jämte gigjobbares vedermödor och fackliga arbetares uppror.