I stället för psykfluff – konflikt

För omkring ett år sedan blev det en hel del uppståndelse kring Sundsvalls rättspsykiatriska klinik, på vilken både unga kvinnor med självskadebeteenden och personer dömda för mord vårdades tillsammans, på samma avdelningar. Efter kritiken kom liknande situationer runt om i landet fram i ljuset och ansvarig minister Göran Hägglund uttalade sig om det olämpliga i att ostraffade och straffade patienter blandades.

Sundsvalls rättspsykiatriska klinik lyssnade på kritiken och placerade patienter med självskadebeteende på en separat avdelning. Efter att det nu visat sig att man inte lyckades ge effektiv vård på den separata avdelningen har man gått tillbaka till blandningsprincipen. Till Ekot säger klinikens presschef Bengt Eriksson att “ur någon slags etisk synpunkt är [kritiken] begriplig, men i praktiken var det faktiskt inga större problem.”

Anledningen till att den separata avdelningen inte fungerande som det var tänkt är enligt kliniken att man saknar kompetens och resurser, vilket bland annat ledde till en smittoeffekt bland patienterna. Bengt Eriksson menar att det “är orimligt att tro att landstingen skulle ha den här specialvården, åtminstone de mindre landstingen”.

Troligtvis har Eriksson hyfsat rätt i sin analys. Alla landsting har i dag inte resurser att ta hand om alla typer av patienter. Att psykiatrin inte fungerar som den borde är inte heller någon direkt nyhet, medan de politiska lösningarna tyvärr oftast kokar ner till fluffigt snack om att det ska bli bättre. (Om något alls sägs, i maj påpekade Anna Hellgren på Dagens Arena att den rödgröna budgetuppgörelsen inte nämnde psykiatri en enda gång på 100 sidor.)

De rödgröna presenterade i Almedalen en gemensam politik för hälso- och sjukvård, ett dokument i vilket ungefär en och en halv sida ägnas åt psykiatrin. Fokus läggs på barn och unga – de rödgröna vill etablera samverkansmodeller för “barn och ungdomar med problem” i kommuner och satsa på skolhälsovård. Partierna vill även utöka antalet vårdplatser och säkerställa tillgången till olika terapiformer. Från den borgerliga alliansen finns ännu inget förslag åt vilket håll man vill, men en inte så vild gissning är att “barn och ungdomar med problem” kommer att stå i fokus.

Det låter bra, men det låter som det alltid har låtit. Trots att det är så förbannat viktigt. Många politiker, kanske särskilt Göran Hägglund, har tappert försökt höja psykiatripolitikens status. Det går tyvärr inte så bra. Man kan lockas att tro att psykiatrifrågan är för komplicerad för att bli debatterad, men med tanke på hur de två blocken lyckats popularisera inte helt enkla frågor såsom arbetsgivaravgifter, momssubventioner och skolpolitik känns det som en billig ursäkt. Problemet är snarare att det saknas konflikt – alla partier står lika handfallna inför frågan och ger samma svar som låter bra.

Så länge psykiatrin sitter fångad i ett förenklingarnas nät går det bara att ha sympati för Sundsvalls rättspsykiatriska klinik. Sättet att bedriva verksamheten känns genomkorkat, men när det inte finns några alternativ kan vi bara applådera att de försöker bäst de kan, samt sucka.