Ett gediget forskningsarbete solkas av felaktiga och tendentiösa slutsatser.
“Allt fler miljardärer – men klyftorna har ändå inte vuxit”, så lyder rubriken i DN-debatt måndag 25 maj. Artikeln, författad av en grupp nationalekonomer med Daniel Waldenström i spetsen, lovar att vi alla blir rikare och inte behöver oroa oss över förmögenhetsfördelningen i samhället.
Eftersom de är förtrollade av idén att privat ägande alltid innebär högre rikedom än gemensamma lösningar når dock författarna sin slutsats genom att tolka bokföringstekniska förändringar som intäkt för ökad förmögensutveckling.
Rentav felaktig slutsats
Innan jag återkommer till felaktigheterna är en bakgrund på sin plats. Forskarna bakom artikeln har gjort ett minst sagt gediget arbete med att skapa en databas över förmögenhetsfördelningen i Sverige. I ett land som sedan 2007 saknar ett register över befolkningens tillgångar och skulder är det lättare sagt än gjort. Med hjälp av registerdata, ägaruppgifter och statistisk modellering har forskarna gjort en uppskattning av Sveriges förmögenhetsfördelning mellan åren 1999-2020.
Som det själva skriver önskar de att databasen kan “…bidra till en mer nyanserad diskussion om sambandet mellan tillväxt, ägande och jämlikhet.” Gott så, även Arena Idé fick ta del av den nya databasen i arbetet med skatteöversynen.
Problemet är att forskarnas främsta slutsats – att klyftorna inte vuxit – snällt kan sägas vara diskuterbar, rent av felaktig om man är mer uppriktig.
Vad är det då som är så problematiskt med forskarnas bild av förmögenhetsutvecklingen?
I databasen ingår förutom skulder, aktie- och fondinnehav, banktillgångar och fastigheter även pensionstillgångar. För mediansvensken är det de senare som stigit mest: från att utgöra 23 procent av bruttotillgångarna år 1999 till 39 procent år 2020. Till pensionstillgångarna räknas tjänstepension och den allmänna premiepensionen och om dessa tas bort från de förmögenhetstillgångarna har klyftorna tvärtom forskarnas slutsatser ökat. Problemet med att pensionstillgångarna ingår i förmögenhetsberäkningen kan delas in i två delar:
Uppskjuten lön
För det första är pensionen inte att betrakta som en förmögenhet utan som uppskjuten lön. Vi avsätter löneutrymme för en framtida pension och det finns dessutom strikta regler över hur och när pensionen kan tas ut. Pensionstillgångar i form av tjänstepension eller premiepension är därmed inte alls att jämföra med andra typer av förmögenheter som kan säljas eller bytas mot andra tillgångsslag.
För det andra är den avgränsning av förmögenheter till fonderade pensionstillgångar som forskarna använder direkt felaktig att jämföra över tid.
År 1999, samma år som forskarnas tidsserie börjar, gjordes Sveriges pensionssystem om i grunden. Hade pensionsreformen 1999 varit Sveriges första pensionssystem hade forskarnas beskrivning av förmögenhetsutvecklingen möjligen kunnat ses som rättvisande, men svenskarna fick ju pension även innan 1999. Många anser till och med att det gamla ATP-systemet var ett bättre pensionssystem eftersom det ofta gav högre pensioner. Även i det gamla systemet tjänade man in till sin pension på individuell basis, men pensionen var inte fonderad på personnivå.
Det skulle naturligtvis gå att beräkna ett förmögenhetsvärde även på den nuvarande inkomstpensionen och på det tidigare ATP-systemet, men med tanke på sjunkande ersättningsnivåer i pensionssystemet skulle det inte stärka tesen om minskande förmögenhetsklyftor.
I stället lyckas forskarna på detta vis med konststycket att få några privata brödsmulor att se bättre ut än en gemensam kaka med större bitar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
