debatt Det nya medborgarskapet urholkar tillit och demokrati då det bygger på att du måste arbeta och klara av ett prov i svenska och samhällskunskap. Ändå ställde sig en stor majoritet i riksdagen bakom förslaget. Det borde skapa mer debatt, skriver Lan Kieu.
Den 29 april 2026 röstade riksdagen igenom det nya svenska medborgarskapet, som träder i kraft den 6 juni 2026. Konsensusen bland partierna är påfallande stor: 258 röstade ja och bara 33 nej. Siffrorna är särskilt talande från S, det största oppositionspartiet, som bidrog med 91 ja-röster, en nej-röst och 14 frånvarande.
Det är anmärkningsvärt att den här konsensusen knappt syns i svenska medier. Ingen expert eller kändis som kallas till tv-rutan eller radion verkar fundera på vad den säger om den svenska demokratin. I stället riktar medierna strålkastarljuset mot ett annat spel: att SD fuskat med två röster mot övergångsbestämmelserna.
Det är inte ett oviktigt ämne – övergångsbestämmelserna avgör om de som redan ansökt om medborgarskap före den 6 juni, och väntat i flera år på besked från Migrationsverket, ska bedömas enligt de regler som gällde när de sökte. Utan sådana bestämmelser undergrävs tilliten till systemet, vilket är en välgrundad poäng från oppositionen.
Högre krav än för infödda svenskar
Men det är inte hela bilden. Att göra mediedrama av just det spelet – och ignorera hur det nya medborgarskapet i sig urholkar tillit och demokrati genom exkluderande och diskriminerande krav riktade mot samhällets svagaste – är ansvarslöst, och i förlängningen en form av medskyldighet. Det gäller inte minst för en public service som ser sig som oberoende granskare av makten.
Problemet är att det nya medborgarskapet inte vilar på principerna om demokrati, gemenskap och solidaritet – utan på prestation, meriter och inkomst. För att förtjäna ett svenskt medborgarskap måste man nu ha bott i Sverige i minst åtta år (tidigare fem), klara ett prov i svenska och samhällskunskap samt ha en inkomst på minst 20 150 kronor i månaden och inte ha mottagit försörjningsstöd under en period som sammanlagt överstiger sex månader. Centerpartiet går ännu längre och föreslår ett snabbspår för dem med ännu högre inkomst.
Frågan är om alla infödda svenskar skulle klara dessa krav – om de nu ställdes på dem. Har alla alltid haft ett jobb med minst 20 150 kronor i månaden? Har ingen någon gång i livet varit arbetslös och levt på a-kassa eller försörjningsstöd? Är alla friska nog att klara språk- och samhällskunskapsprov? Finns det verkligen ingen som är för gammal, för sjuk eller helt enkelt ovan vid studier?
Statslösa, sjuka, äldre utesluts
Det nya medborgarskapet belönar en viss typ av människa: den som lyckats få och behålla ett välbetalt arbete. Det utestänger och bestraffar dem som saknar fast anställning, arbetar som timvikarier eller har gigarbeten och aldrig nått upp till inkomstgränsen.
Det drabbar de statslösa, de sjuka, de äldre – och de kvinnor som stannar hemma och tar hand om barn, ironiskt nog i ett land som gärna ser sig som en förebild för jämställdhet. Dessa människor kan aldrig bli svenska medborgare, aldrig få trygghet från systemet och aldrig bli fullt delaktiga i det svenska samhället.
Det är en utpräglad klass- och rasifieringspolitik – och den bedrivs i bred konsensus av både Tidöpartierna och deras opposition, S och C. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe påminner oss om att demokratin kräver agonism: en verklig konflikt mellan tydliga alternativ. Utan den urholkas demokratin inifrån.
När S ställer sig bakom Tidöpolitiken och blocken konvergerar, försvinner inte bara konflikten – utan också alternativen. Kvar blir en politik utan motsättning, där de som drabbas lämnas utan röst. Samtidigt sviker medierna sitt uppdrag och väljer att titta bort.
Lan Kieu, filosofie doktor i genusvetenskap som har arbetat med utsatta ungdomar inom socialtjänsten
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
