Åsa Odin Ekman

Jag har under en tid försökt förstå varför frågan om tiggeri debatteras så intensivt.

Missförstå mig inte, jag vill inte relativisera problemet. Det är en skam att människor fortfarande lever i en sådan misär i Europa att de drivs till att tigga på iskalla gator i Sverige. Varje individ som behöver tigga ihop sitt levebröd är ett bevis på att samhället misslyckats.

Ändå är det värt att påminna sig om att det i hela Sverige enligt uppskattningar rör sig om mellan 3 000 och  5 000 personer från andra EU-länder som tigger. Vad gör att just denna fråga växer sig så stor och infekterad i debatten medan så många andra stora samhällsproblem faller i nästan total medieskugga?

Jag ställer mig den frågan efter flera veckor då Socialdemokraternas position i frågan avhandlats i otaliga artiklar och uttalanden i media.

Under en tid har det gått rykten om att partiet är på väg att svänga och ta ställning för ett tiggeriförbud. Sedan satte Stefan Löfven ner foten och förtydligade att inget nationellt förbud förbereds av regeringen.

Men redan i nästa andetag uttryckte han stort intresse för Eskilstunas förslag om att införa krav på tillstånd för att tigga.

Knappt hann det komma några följdfrågor om hur ett sådant förfarande egentligen ska fungera i praktiken och vilka kriterier som ska gälla förrän Magdalena Andersson uttalade sig. På en av årets kallaste dagar upprepade hon Åsa Regnérs tidigare uppmaning om att inte ge pengar till tiggare.

Partiledningen har alltså enligt partikongressen 2017 inget mandat att föreslå ett tiggeriförbud. Ändå är det uppenbart att man gör allt man kan för att signalera hårda tag. Frågan är då varför.

Det finns ett enkelt svar, nämligen att diskussionen befinner sig i skärningspunkter av, å ena sidan, sakfrågan migration, och å andra sidan, verktygslådan lag och ordning. Att förbjuda bort problem är den lösning som politikerna just nu har närmst till hands.

Men jag tror också att det finns ett mer komplicerat svar.

Skrapar man på ytan framkommer det att många socialdemokrater är rädda för vad som händer med ett samhälle när människor som tigger blir en så återkommande syn att en viss typ av utsatthet normaliseras i gatubilden.

Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter?

Detta, menar de, skulle göra människor avtrubbade och påverka tilliten i samhället och tilltron till välfärdsstaten. De ser en risk för att frågan om knappt 5000 personers tiggande ska spilla över på uppfattningen om politik i stort.

Jag tror att vi måste ställa oss exakt motsatt fråga. Vad händer med ett samhälle där lösningen på människors uppenbara utsatthet anses vara ordningsregler och böter? Vad händer med tilltron till välfärdsstaten när vårt svar på att människor ber om hjälp är att kalla på polisen för att med tvång lyfta bort dem ur snön?

Jag tror att det leder till mer cynism och mindre solidaritet. Det är ett steg i riktningen mot ett klimat där vi vänjer oss vid att genom politiken förflytta och förbjuda, snarare än lösa, problem som drabbar utsatta grupper.

Att fattiga människor från andra europeiska länder kommer till Sverige för att tigga är en baksida av den fria rörligheten inom EU. De, som andra EU-medborgare, använder rörlighet som en strategi för att förbättra sin situation. Det egentliga problemet är ju inte att deras utsatthet manifesteras på just våra gator utan att människor fortfarande lever i sådan djup fattigdom i Europa, trots flera års medlemskap i EU.

Så länge vi har den fria rörligheten, som ger oss så många andra fördelar och möjligheter, så finns det inga enkla lösningar. Vi kan och bör använda oss av lagboken för att stävja förekomsten av människohandel, men det saknas belägg för att människohandel ligger bakom mer än en liten andel av tiggeriet. Vi kan däremot inte kriminalisera bort fattigdom eller förhindra människor i ekonomisk nöd att be andra människor om hjälp.

Därför måste vi också akta oss för att förvandla tiggeriet till en symbolfråga och en måttstock för politisk handlingskraft.

Åsa Odin Ekman praktiserar på Dagens Arena går just nu ledarskriv, Aftonbladets utbildning för ledarskribenter.

Läs också: Minns dånet från 8 mars

Här är det verkliga hotet mot välfärden