121 miljoner människor i EU lever under risk för fattigdom eller social utslagning. Det är var fjärde invånare i EU. Siffran väntas öka till nästa år.

När vi vänder oss mot enskilda länder i EU börjar siffrorna svindla. 49 procent av barnen i Rumänien riskerar att växa upp i fattigdom. 40 procent av de äldre i Cypern. 31 procent av grekerna. Även 16 procent av de svenska barnen riskerar en uppväxt i fattigdom.

Men Europas ekonomiska politik styrs hårt av åtstramningar. Det innebär fortsatt press på sänkta löner, begränsade fackliga rättigheter och åtstramningar i offentlig sektor – allt under omskrivningar om att Europas länder måste “reformera sina ekonomier“.

“Europas aggressiva försök att balansera ekonomin genom att slakta offentliga utgifter är en katastrof. Genom att ignorera historiens misstag riskerar Europa att upprepa dem. För de mest sårbara människorna i Europa väntar en åtstramningsvinter som kan vara under en generation”

Winnie Byanyima, chef över Oxfams internationella enhet, skräder inte orden när hon beskriver resultatet av Europas åtstramningspolitik. Politiken är en återvändsgränd.

Men att tala om återvändsgränder berättar inte hela sanningen. En kris där en generation av människor går förlorad är långt värre än så. Det är en kris där desperationen till sist kommer växa sig så djup att själva demokratin hotas. En kris som vi inte har råd med.

Det finns också, som Winne Byanyima skriver, en alternativ väg. Den går genom dialog med arbetare och fackförbund, genom att investera i människor, hållbart arbete och sociala skyddsnät. Genom att skrota åtstramningspolitiken.

I det långa loppet blir den kostnaden långt mycket lägre.