Jonas Nordling försöker återupprätta Factorys andra album.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hävdar att ett underskattat album från 1980 till slut är i takt med tiden. Tyvärr.

Misstro mot politiker, skärmberoende, rädsla för att gå ut och sorgen över hur vi behandlar våra gamla. Kunde vara topplistan över ämnen som trendar i svenska diskussionsforum. Men det handlar om låtarna på Factory II. När jag nu åter hör detta bortglömda album inser jag att tiden till slut har hunnit ikapp denna skiva.

1980 var jag 11 år. Jag hade precis som 170 000 andra köpt Spångabandet Factorys första album året innan. På kassettband i mitt fall, inhandlad hos den lokala bensinmacken. Låtar som Efter plugget, Så e livet och Vi sticker – här blir inga barn gjorda, var enormt lockande för detta förortsbarn. Lite som om Seriemagasinets klotterplank hade tonsatts. Här sjöngs om problem som kändes relevanta och framför allt spännande, och som dessutom gick att dansa till. Även om inte alla höll med om relevansen:

Inte fan ser det ut så här i våra fabriker eller i Sverige år 1979. Nej, där är det skitigt, fullt av luftföroreningar och i allra bästa fall luktar det bara svett. Arbetare strejkar, industrier läggs ner, människor slås ut, hus ockuperas. Och kärnkraften utgör ett allt dödligare hot mot oss.
Jag kräver inte att Factory skall sjunga om allt det här. Däremot tycker jag att de borde beröras av och reagera på samhället de lever i. Inte bara flyta ut i en musik som är lika iskallt perfekt och ofelbar som experterna i kärnkraftsinspektionen.

Tyckte Håkan Lagher i Dagens Nyheter (6/4-79). Att kärnkraftverket i Harrisburg hade havererat veckan innan går inte att missa. Vad nu Factory hade med det att göra. Men för en som vuxit upp med Beatles, Elvis och Hoola Bandoola Band blev Factorys discorock helt enkelt lite dekadent, inte minst genom reaktioner som Laghers. (Och öppnade på sätt och vis denna dörr). Så självklart dök även uppföljaren Factory II upp i vårt hem. Inköpt på vinyl i Farsta Centrum. Men inte heller den gick hem hos recensenterna:

Factory har effektivt putsat bort alla ojämna kanter från sin discopop på II. Grabbarna sjunger chict passiverat om vilsna nutidsmänniskor och är lika plastic som flickan i låten med samma namn, men mycket mer medvetna om vad de håller på med. En temperaturtagning på dagens trend i populärmusiken säger att klibbiga dansbandsmelodier över snabba rytmer (à la TOTO) går hem. Här hittar du tio stycken.

Skrev nyligen bortgångne Per Mortensen i Dagens Nyheter (3/4-80). Att ungdomens musik ska sågas av etablissemanget hör dock till spelreglerna i popmusik, så dessa rader gjorde kanske ingen ledsen. Mortensen sågade till exempel även Gyllene Tiders första album i nästa stycke samma dag. Och det gick ju bra för dem ändå. När det gäller Factory II kan Mortensen dock knappast ha lyssnat på skivan överhuvudtaget. Åtminstone inte på det sätt som jag gjorde då.

Men även om Factory II sålde hyfsat (80 000 ex), så var det ett album som snabbt hamnade i skuggan. Och bandet lade småningom ner. Ebba Grön och Noice tog nog varsin del av den publik som hade känt sig träffade av Factorys första låtar. Och för de som bara gillade att dansa fanns ju riktig disco. Men jag älskade även Factory II. Så där som bara en elvaåring kan älska de första skivor en köpt själv.

Genom åren har jag hållit denna kärlek lite för mig själv. När nostalgitripparna haglat har jag gärna hakat på och lyft fram Factorys första album. Socialrealismen och uppmaningarna att våga vara sig själv hade åldrats väl. Annat var det med uppföljarskivan. Och när gruppen då och då har återförenats och dragit på retroturnéer har elvaåringen i mig tittat åt ett annat håll.

Men när Factory II häromledes lades ut i sin helhet på Spotify kunde jag inte motstå denna madeleinekaka. Inte bara för att soundet nu närmast låter som The Weeknd; alltså väldigt retro-rätt. Utan även för att jag först nu förstår varför plattan alltid kändes lite skämmigare än debuten. Tankarna som kommer till uttryck i sångerna är ofta plågsamt privata och uppgivna. Där den första skivans låtar om homofobi, ungt föräldraskap och rastlöshet kändes spot on och uppfriskande, präglades uppföljarens låtar av ämnen som kändes betydligt mer obekväma. Och jag inser som sagt att samma tankebanor far förbi mitt digitala synfält rätt ofta nuförtiden. »Lurar de lilla mig?« frågar sångaren Mats CarinderHur ska jag veta?, en låt som helt avfärdar politiken som medel för medborgaren. Och när en förvriden kör i låten viskar »Du är på väg in i min framtid« i mina hörlurar blir det nästan kusligt.

Ok, som femtiplussare kan jag inse att Factory II antagligen inte innehåller stor musik, eller fantastisk lyrik. Men det är ett anmärkningsvärt dystopiskt album som nu kanske hittat hem. Tyvärr.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
chefredaktör

 

PS. Om du vill lyssna på skivan tillsammans med mig så håll koll på vår poddkanal i helgen!