Selma Brodrej

Krönika Polariseringen har lett till att vi blivit rädda, misstänksamma och oförstående inför varandra. 

Valet gick åt helvete och för mig kom det som en chock. Detta trots att jag startat varje morgon i flera veckor  med att ta del av de senaste opinionsmätningarna och därför har haft goda chanser att förbereda mig både intellektuellt och känslomässigt på den kommande katastrofen. Kanske berodde chocken på att jag är en hopplös romantiker, att jag har en sådan naiv tro på “lyckliga slut” som gjort mig oemottaglig för statistikens tydliga prognoser.

Eller så handlade det om att jag bor på Södermalm och rör mig i en liten, instängd bubbla bland andra som bor på Södermalm och som rynkar på näsan åt allt till höger om Socialdemokraterna. Oavsett vilket var det med bestörtning och besvikelse jag såg valresultatet trilla in under söndagkvällen.

Jag vet inte vems fel det är men jag vet att det är ett misslyckande 

 

Det handlar inte ens om vem som vinner. Även om jag såklart hade föredragit att onsdagsrösterna på något semimagiskt vis fick mandaten att tippa över från “Ulfs lag”, som snarare borde kallas “Jimmies lag”, till den rödgröna sidan gick valet åt helvete. Det borde inte varit så här jämnt. Sverigedemokraterna borde inte blivit så här stora.

Jag vet inte vems fel det är men jag vet att det är ett misslyckande. Ett stort nederlag, inte bara för möjligheterna att driva en anständig politik (eller någon form av politik överhuvudtaget) utan också för vad det säger om Sverige. Ett riksdagsval är inte bara ett riksdagsval. Det är också ett lackmustest. En folkundersökning av hur sammanhållet ett land och hur mycket dess medborgare har gemensamt. En granskning av styrkan i den nationella identiteten. Och här talar det resultat vi redan fått in sitt tydliga språk: Sverige är mer splittrat än någonsin och  den svenska identiteten har sällan varit svagare.

När jag cyklade genom valnatten, förbi Kungsträdgården, slottet och sedan upp för backen, längs trottoarkanterna där hemlösa sover tätt intill varandra, tänkte jag på polarisering. På att Kajsa Ekis Ekman tidigare under kvällen i ett panelsamtal sagt att polarisering är bra. Att det betyder att det finns skillnader och att utan skillnader hamnar vi i en mesig sörja där det varken går att utkräva ansvar eller förstå vad de olika partierna står för.

Det kanske är sant, men det är en svag tröst när polariseringen polariserat till en grad där människor inte längre lever i samma verklighet. Till en nivå där vi blivit så pass rädda, misstänksamma och oförstående inför varandra att vi inte längre kommunicerar.

För mig har det tidigare varit enkelt att förespråka det demokratiska systemet eftersom det i varje val jag haft rösträtt i fram tills nu har lett till ett styre jag kunnat ställa mig bakom. Att fortsätta känna tilltro till staten och respektera den demokratiska processen med Sverigedemokraterna i en regering skulle vara betydligt svårare. Jag skräms av tanken på att ha Ulf Kristersson som statsminister. Av att se det naiva, röriga, ibland dysfunktionella men i alla fall mänskliga, Sverige jag hatälskat under hela mitt liv förvandlas till något strängt och rent jag inte kan spegla mig i.

Men kanske, för att avsluta med åtminstone en strimma hopp, kan jag i rollen som missnöjd och förbisedd väljare lära mig något om hur det har känts att vara Sverigedemokrat.

 Selma Brodrej