Veronica Palm hoppas att minnet av corona kan bli positivt för de flesta. (Bild: Pixabay)

söndagskrönikan Låt den bestående effekten av den här coronavåren få vara minskade löneklyftor, politiskt ansvar, expansiv ekonomisk politik och mellanmänsklig värme, skriver Veronica Palm.

Innan coronaviruset grep tag om våra liv tyckte jag mig vara en hyfsat renlig människa, men mina nariga händer visar att mitt handtvättande tveklöst har eskalerat i takt med virusets spridning. Det är allvarliga tider tänker jag och tar en klick till av den feta handkrämen från apoteket. Det vore ju trist om nariga händer blir den bestående effekten av den här tiden.

I sitt tal till nationen uppmanar statsministern oss att möta den här perioden som ett samhälle. Och det sker något mer just nu än att vi var och en sitter hemma med vältvättade händer. Det sker något i vårt samhälle. En hel del som gärna får bestå.

Det kanske tydligaste är listorna över samhällsbärande yrken, människor som ska få hjälp att ordna barnomsorg även om grund- och förskolor tvingas stänga. Alla förstår att sjukvården är helt central för att klara en pandemi, men där finns även yrken som bussförare, livsmedelsanställda, butiksbiträden osv. Människor som inte kan göra sitt jobb vid ett hemmakontor, och som krävs för att samhället ska hållas igång.

Samtidigt skjuts avtalsrörelsen upp. Kanske kan en hoppas att minnet av vad som är samhällsbärande finns kvar när parternas förhandlare väl möts. Kanske kan en till och med hoppas att en djupare förståelse för samhället slår rot och att lönesättningen därför präglas av att vi alla är beroende av varandras arbete. Att busschauffören inte kan köra bibliotekarien och undersköterskan till jobbet om ingen tar hand om hens barn, att lunchrestaurangen vid jobbet inte kan servera om inte någon levererar och att inga leveranser kan komma om inte en lagerarbetare packar dem osv. Kort sagt, att det faktiskt är orimligt och ologiskt med löneskillnader, inte minst om de baserar sig på klass och kön.

Om jag haft en läggning åt att vara skadeglad hade jag kunnat säga att det är uppenbart att vänsterpolitik är bra mycket bättre när samhället sätts på prov, när det verkligen gäller.

En annan effekt av pandemin är att politiken lyfter sig och tar ansvar. Den kallakrigetliknande maktbalans som januariavtalet innebär går inte att hålla fast vid. Regeringen och samarbetspartierna förstår att det krävs handling utöver ett avtal som förhandlades för mer än ett år sedan. Även den mest hårdföra nyliberal måste förstå att nu inte är tiden att privatisera arbetsförmedlingen. Nu är tiden för arbetsförmedlingen att boosta upp sig och göra det den borde när varslen kommer tätare än under finanskrisen. På samma sätt med borttagande av karensdag vid sjukfrånvaro och att Magdalena Andersson äntligen öppnat plånboken.

Om jag haft en läggning åt att vara skadeglad hade jag kunnat säga att det är uppenbart att vänsterpolitik är bra mycket bättre när samhället sätts på prov, när det verkligen gäller. Men jag är ödmjuk människa, så jag låter var och en bedöma själva.

Men samhället är mer än formaliserade relationer mellan oss. När statsministern säger att vi ska ta oss genom krisen som ett samhälle avslutar han med att vi klarar det tillsammans, att vi ska hålla ihop. Och när jag tittar ut över alla de initiativ till tillsammans som jag ser i samhället så blir jag nästan gråtmild. Människor handlar åt sina äldre grannar, respekterar att hålla sig hemma vid minsta symtom, reser mindre, handlar lokalt för att hålla igång småföretag och tar ansvar för att platta ut smittpuckeln så att sjukvården kan klara sitt uppdrag. Och allt fler tar myndigheternas rekommendationer på allvar. Imponerande få konspirationsteorier får fäste när det på riktigt är viktigt, livsviktigt, med rätt information.

Det kanske är för tidigt att säga, men jag kan inte låta bli: Intet ont som inte har något gott med sig. Låt den bestående effekten av den här våren få vara minskade löneklyftor, politiskt ansvar, expansiv ekonomisk politik och mellanmänsklig värme och ansvar. Inte ett land av nariga händer.

 

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.