Det finns en känsla som många som har arbetat med jämställdhet och mot diskriminering känner igen: Varför gör vi så lite när vi vet så mycket?

Hösten 2011 har nu bjudit på ännu en fullmatad rapport om det ojämställda Sverige: Bilaga 3 till statsbudgeten, som handlar om ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män.

Finansdepartementets tjänstemän beskriver på 39 sidor omfattningen av den ekonomiska ojämställdheten. Här följer några smakprov. Känsliga läsare varnas trots att det här är känt sedan tidigare – för det här är citat:

”Under 2006-2011 beräknas den direkta effekten av regeringens politik bli en ökning av individuell disponibel inkomst med 7,1 procent för män och 6,8 procent för kvinnor. ”

”Kvinnornas utbetalda arbetsinkomst uppgår till 71,9 procent av männens. I snitt har kvinnor 19 100 kronor i utbetald arbetsinkomst och män 26 700 kronor.”

”Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland dem med låga löner, samtidigt som de jämfört med män är mindre sannolikt att de kommer att röra sig uppåt i lönefördelningen.”

”Kvinnor med barn har mindre sannolikhet att öka sin lön, men detta gäller inte för män. […]. För kvinnor i hushåll där även mannen har varit föräldraledig är denna minskning inte lika stor.”

Fredrik Reinfeldt har varit i FN och talat engagerat om att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Tyvärr saknas det engagemanget på hemmaplan.

I regeringsförklaringen nämndes jämställdhet vid ett tillfälle. Och regeringens skrivelse om jämställdhetspolitikens inriktning för de kommande tre åren rimmar minst sagt illa med budgetbilagans slutsatser.

I bilagan lyfts att möjligheten att arbeta heltid för den som vill ”skulle vara en fördel ur jämställdhetssynpunkt”. Men regeringen lägger inte fram något förslag för att komma till rätta med att många kvinnor inte kan följa ”arbetslinjen”.

Många deltidsarbetande kvinnor får inte gå upp i tid, eftersom arbetsgivare (såväl offentliga som privata) inte erbjuder fler arbetstimmar. Någon lösning på det har inte Reinfeldt. I stället avser regeringen att tillkalla en delegation.

Lika verklighetsförnekande behandlas frågan om hur föräldrar delar på föräldrapenningen, som tjänstemännen i bilagan menar är av särskilt intresse. Trots kunskap om att jämställdhetsbonusen inte har förändrat uttaget märkbart, är det politiska svaret en annan sorts jämställdhetsbonus.

Regeringen har alla önskvärda fakta på bordet – de behöver bara läsa sin egen bilaga. Med tanke på förslagen kring ekonomisk jämställdhet kan vi konstatera att de inte verkar vilja uppnå det egna målet: Lika villkor för ekonomisk självständighet livet ut.