ledare Stora frågetecken återstår om det går att lagra säkert i hundra tusen år, och dessutom finns ny teknik för upparbetning av kärnavfall. Men Liberalerna stressar på.
Luciadagen år 2021 har passerat, och vad gör det om tusen år?
Om Liberalerna hade fått bestämma hade det faktiskt kunnat göra en hel del. Och inte bara om tusen år, utan om hundra tusen år.
Det handlar såklart om beslutet om formerna för slutförvar av det svenska kärnavfallet. Sådan är tidsrymden: kärnavfallet måste förvaras säkert. I hundra tusen år.
Trots att perspektivet är nästa obegripligt långt har Liberalerna bråttom. I förra veckan hotade de att försöka rikta en misstroendeförklaring mot miljöminister Annika Strandhäll om hon inte innan luciadagen fattade beslut om slutförvaret.
Varför så bråttom?
Det kan man verkligen fråga sig.
Det vore inte särskilt klokt att gräva ner avfallet nu
För det första återstår fortfarande stora frågetecken kring själva förvaringsmetoden. De senaste 40 årens forskning har i princip sysslat med en och samma form av slutförvaring: kopparkapslar med en gjutjärnsinsats, inbäddade i bentonitlera och urberg. Trots det finns det fortfarande betydande osäkerhet kring just det alternativet. Bland annat har man under ett 20-årigt experiment studerat kopparkorrosionen (alltså hur koppar rostar) i det så kallade LOT-experimentet (LOT står för Long Term Test of Buffer Material) vid Äspölaboratoriet i Oskarshamn. Experimentet visar att det förekommer viss korrosion av koppar, redan efter 20 år.
Och det finns, enligt regeringens tvärvetenskapliga kommitté Kärnavfallsrådet, “fortfarande osäkerheter om gjutjärnets egenskaper i förhållande till kopparkapselns förmåga att innesluta kärnavfallet på lång sikt”.
Man kan inte heller utesluta att mikroorganismer i betonitleran kan påverka kapslarna. Numera vet vi att det finns liv minst fem tusen meter under jordskorpan. I ”den djupa biosfären” finns bakterier, virus och olika former av svampar. Ändå gjordes, konstaterar Kärnavfallsrådet, “ingen analys av den mikrobiologiska aktiviteten” i samband med LOT-experimentet.
Och så vidare.
”Allt är klart för att fatta beslut om slutförvaret för använt kärnbränsle”, skriver Liberalerna.
Det är alltså inte sant. Det är inte ens klart rent formellt.
SKB, kärnkraftsproducenternas egen branschorganisation, har lämnat in en ansökan om slutförvar. Strålsäkerhetsmyndigheten har behandlat ansökan enligt kärntekniklagen, och godkänt den. Mark- och miljödomstolen har tagit ställning till ansökan enligt miljöbalken. De har dock inte godkänt ansökan. Enligt domstolen fanns det fortfarande fem oklara punkter när det gällde kopparkorrosion.
SKB har kompletterat ansökan, men (här finns tydliga Cementa-vibbar), denna komplettering handlar ”främst om varför domstolen enligt SKB hade fel och nästan inget om nya resultat som inverkar på domstolens beslutsunderlag” konstaterar Torbjörn Åkermark, doktor i korrosionslära, och Anders Rosengren, professor emeritus, Kungliga tekniska högskolan, i Aftonbladet. Det finns ingen anledning för regeringen att lyssna enbart på den ena av sina två expertmyndigheter.
För det andra är vi kanske på väg att få fram en användbar teknik för att upparbeta kärnavfall. En sådan teknik, ibland kallad fjärde generationens kärnkraft, skulle – om den fungerar – både utvinna mer energi ur avfallet, och göra det mindre farligt (bland annat genom att minska andelen plutonium, ett av de ämnen som är allra farligast för oss människor). Det vore inte särskilt klokt att gräva ner avfallet nu, innan den tekniken är färdig (eller åtminstone avfärdad).
För det tredje är det inte särskilt bråttom, alls. I Clab, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle i Oskarshamn, går det efter utbyggnad att ta emot det avfall som de återstående svenska reaktorerna kommer att producera under sin livstid. Ett första beslut om utbyggnad har redan tagits.
För Annika Strandhäll borde beslutet vara enkelt att fatta: ett beslut om slutförvar skulle vara förhastat att ta redan i januari 2022. Dessutom brådskar det ju inte.
Det är uppenbart att det är bråttom för Liberalerna att åstadkomma någon sorts seismologisk aktivitet i väljaropinionen, som kan få dem att förflytta sig över riksdagsspärren. Det kommer inte att hända om de beter sig så här. Inte på tusen år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
