Bild: Pixabay

debatt Vårdvalsystemet i Stockholm bidrar till en brist på specialistläkare och sjukvård utanför Stockholm. Det är hög tid att politiskt engagerade i alla partier i landet uppmärksammar vad som pågår, skriver Lars Klareskog.

Den politiska ledningen för sjukvården i Region Stockholm har under lång tid prioriterat finansiering och privatisering av sjukvården i så kallade vårdval framför vården av de svårast sjuka som ofta behöver sjukhusvård eller komplicerad öppen vård som inte finns i vårdvalen. Verksamheterna i vårdval är märkligt nog också utan tak, vilket innebär att vårdvalsenheter i Stockholm kan expandera och rekrytera specialister från hela landet.

Stockholms sjukvårdspolitik får därmed allvarliga följder för sjukvården i hela landet utanför Stockholm när specialistläkare lockas att lämna sina tjänster i övriga delar av Sverige för att istället arbeta för högre lön i de privata vårdvalsverksamheterna i Stockholm. Det som gör detta möjligt är att vårdvalen ger privata vårdgivare möjlighet till fri etablering och därmed tillgång till en snabbt ökande andel av skattemedlen i Region Stockholm, som är den i särklass rikaste regionen i sjukvårds-Sverige. Vårdvalsystemet i Stockholm bidrar därmed till en brist på specialistläkare och sjukvård i landet utanför Stockholm.

Denna ökade ojämlikhet i tillgång till läkare och specialistvård har beskrivits utförligt till exempel inom hudsjukvården och minst en tredjedel av landets cirka 350 hudläkare beräknas idag finns idag eller delvis inom vårdval hud i Stockholms innerstad. Liknande gäller för en rad andra specialiteter.

Varför driver den politiska ledningen för M,KD, L, C och Miljöpartiet detta förslag mot patienternas, professionens och övriga landets intresse?

Det senaste förslaget för att öka ojämlikheten i Sveriges sjukvård gäller de reumatiskt sjuka, eftersom moderater, kristdemokrater, liberaler och även centerpartister och miljöpartister nyligen lagt fram förslag om att införa vårdval också inom reumatologin. Det sker trots att patientföreningen i landet och Stockholm starkt motsätter sig detta; man anser i Stockholm att reumatologin fungerar väl med nuvarande organisation, som också kan klara utbyggnad vid ökande behov, och att det vore ett svek mot reumatiker i resten av landet att försöka locka deras reumatologer till Stockholm med sockrade anställningsförhållanden i nya privata vårdval. Också specialistföreningen för reumatologer i Sverige är emot av samma skäl.

Så varför driver den politiska ledningen för M,KD, L, C och Miljöpartiet detta förslag mot patienternas, professionens och övriga landets intresse ? Jag kan inte se något annat skäl än att man har en så stark politisk vilja att privatisera vården och skapa en ”vårdmarknad” i Stockholm att man är beredd att både trotsa Sveriges hälso- och sjukvårdslag – som säger att sjukvård i första hand ska ges till dem med störst behov – och är beredda att åsidosätta behoven av sjukvård och specialistläkare i landet utanför Stockholm.

Ironiskt nog sker detta samtidigt som nationella företrädare för samma partier, åtminstone KD, C och Miljöpartiet, säger sig vilja värna en jämlik sjukvård i hela landet, och där en tidigare medlem av KD, cancerläkaren Jerzy Einhorn i den så kallade ”prioriteringsutredningen” bidrog kraftfullt till att formulera basen för Sveriges nuvarande hälso- och sjukvårdslag, som säger att den som har störst behov av vård ska prioriteras – något som står i direkt motsatsförhållande till den politik som nu i praktiken drivs i Stockholm av samma partier.

Det är hög tid för ett uppror mot den oetiska sjukvårdspolitik som nu drivs i Stockholm på hela landets bekostnad och att politiskt engagerade i alla partier i landet uppmärksammar vad som pågår och värnar en sjukvård som har alla patienters väl och jämlik sjukvård som sitt mål.

 

Lars Klareskog
Senior professor i reumatologi vid Karolinska Institutet, tidigare överläkare i reumatologi vid Karolinska Universitetssjukhuset, och engagerad i kvalitetsregistret för främjande av jämlik vård för reumatiskt sjuka i Sverige