ledare När Jan Björklund nu meddelat sin avgång innebär det en ödesstund för Liberalerna, enligt Jesper Bengtsson. Fortsätter partiet enligt Björklunds utpekade riktning eller inte?

Björklunds besked att han slutar som ledare för Liberalerna förvånar nog ingen. Han har suttit längst av alla

Beskedet föregicks av en viss förvirring.

Först publicerade partiet ett uttalande på sin hemsida där de meddelade att Björklund inte ställer upp till omval. Därefter avpublicerade de uttalandet. När journalisterna frågade om han var på väg att avgå förnekades det mycket bestämt av Liberalerna pressekreterare.

Därefter meddelade Björklund själv att han tänker sluta.

Klara besked. Åt alla tänkbara håll.

Hanteringen skulle kunna vara en symbol för partiets ideologiska linje under Björklund.

Liberalerna säger att vila på ett antal idéer om  frihet och rättvisa. Klassisk liberalism, men inte lika lång till höger som moderaterna. Social prägel snarare än nyliberalism.

Tydliga ideologiska linjer, som under Björklund motsagts av minst lika konkreta, och mer reaktionära hållningar i konkreta sakpolitiska frågor.

Redan före sin tid som partiledare var skolfrågorna Björklunds verkliga paradgren. Han ville ha mer ordning och reda, fler betyg i lägre åldrar och mer klassisk katederundervisning. I migrationspolitiken handlade Liberalernas politik oftare om att ställa hårda krav på de som kommer hit, mer sällan om behovet av en solidarisk flyktingpolitik.

I den ekonomiska politiken har partiet under alla de här åren haft ett tydligare fokus på skattesänkningar, svagare på välfärdsfrågorna.

Till slut blev Björklund ändå tvungen att ta ställning på allvar. 

I utrikespolitiken har partiet hela tiden legat närmare sin ideologiska kärna. Demokrati och mänskliga rättigheter har stått i centrum. För Liberalerna har EU fortsatt vara en möjlighet snarare än ett hot. Dels för frihandeln, men även för EU:s politiska potential. Där har det sociala i liberalismen varit tydligt.

Sammantaget har Sverige under lång tid nu saknat ett liberalt parti av den typ som finns i exempelvis Danmark (Radikale Venstre) eller Storbritannien (Liberaldemokraterna).

Till slut blev Björklund ändå tvungen att ta ställning på allvar. I valrörelsen var han mycket tydlig med att aldrig regera med stöd av Sverigedemokraterna och tog strid internt för att stötta överenskommelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Striden kostade Björklund mycket internt förtroendekapital, men blockerade Sverigedemokraterna från ökat inflytande och återförde Liberalerna till sin mer traditionella socialliberala fåra i svensk politik.

I historiens ljus kan det mycket väl komma att tolkas som Björklunds arv till sitt parti.

Liberalerna är ett litet parti. Hade det blivit ett extra val i vår hade de riskerat att åka ur riksdagen. Paradoxalt med tanke på att politiker som ideologiskt nära Liberalerna nått enorma framgångar i andra länder.

En Macron i Frankrike.

En Trudeaux i Kanada.

Tiden fram till valet av ny partiledare i november kommer visa vilken väg Liberalerna tar nu.

Ett tid, ett avgörande, ett vägval som också kan avgöra partiets framtid i svensk politik.