Några av partierna måste göra avkall på sina hjärtefrågor. Annars går det inte ihop i förhandlingarna. Det är enkel matematik.
På onsdag ska Ulf Kristersson rapportera för talmannen hur det går i regeringsförhandlingarna.
Med tanke på hur överens de fyra partierna, L, M, KD och SD, verkade vara under valrörelsen går det säkert bra. Johan Perssons uttalande att ”Jimmie Åkesson kan lita på Liberalerna” är en klassiker som kommer att leva långt efter hans eget partiledarskap.
Men ändå… Kristersson har ett intressant track record när det kommer till regeringsbildning. Efter förra valet, 2018, krävde han att Löfven skulle kasta in handduken och att han själv skulle få talmannens uppdrag att bilda regering. Men alla som läst matematik på lågstadienivå såg att det inte fanns något underlag för en borgerlig regering.
Alla förstår att den samstämmighet som partierna visade i valrörelsen var en chimär
Mitt under mandatperioden upprepades detta. Den röd-gröna regeringen avgick, men trots Kristerssons argument att den sittande regeringen gjort sitt klarade han inte av att bilda en egen regering.
Nu talar valresultatet till hans fördel. Han har den svaga majoritet han på något sätt trodde att han hade redan 2018.
I det läget vore det ett historiskt magplask att inte lyckas bilda regering.
Nu talar det mesta för att det går vägen.
Förhandlingarna har dragit ut lite på tiden, men allt för mycket ligger i vågskålen för att högerpartierna ska våga misslyckas.
Men vad blir resultatet? Alla förstår att den samstämmighet som partierna visade i valrörelsen var en chimär. I själva verket är det otroligt svårt att se hur de ska kunna komma överens om ett program för de kommande fyra åren utan att något av partierna får en massiv intern svekdebatt på halsen.
Den första frågan är vilka partier som ska ingå i regeringen. Liberalerna har sagt nej till SD i regeringen och SD har sagt nej till Liberalerna, men Kristersson vill rimligen ha med de senare för att minska risken för att enskilda ledamöter går över till mitten-vänstersidan.
Den andra frågan är politiken. De olika partierna har sina hjärtefrågor, men de motsvaras nästan uteslutande sin antites i något av de andra partierna.
SD vill ge sig på kulturpolitiken och Public Service, men där går Liberalernas röda linje.
Moderaterna och SD vill minska biståndsbudgeten dramatiskt, men för KD och L är biståndet en hjärtefråga.
Tre av partierna vill skära i a-kassan för att finansiera skattesänkningar, men SD har sagt att det är otänkbart.
Sådär kan man fortsätta på ett par A4-sidor till.
Det går helt enkelt inte ihop. För att få till en gemensam politik måste flera röda linjer korsas. Löften måste brytas. Den matematiken är lika enkel som det faktum att det inte fanns en majoritet för en Kristersson-regering 2018.
På onsdag får vi kanske några av svaren.
Om inte, då visar det antagligen att partiledarna på högerkanten har förstått att deras ekvation inte är så lättlöst som de ville påskina inför väljarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
