Han föll tungt från toppen, PG Gyllenhammar. Men med 23 år som Volvos VD har han en unik erfarenhet av ett långsiktigt och uthålligt ledarskap, som saknas i vår nyliberala tid.

SVT-dokumentären om PG Gyllenhammar, »Sveriges mest beundrade man«, är inte bara en mycket välgjord dokumentär. PG satte under ett kvartssekel sin prägel på näringslivet och debattklimatet i Sverige. Ständigt i fokus och strålkastarljuset. En patriark med tydliga narcissistiska och aristokratiska karaktärsdrag. PG identifierades (och identifieras fortfarande) mer än någon annan med Volvo, Sveriges största och viktigaste företag. Med Gunnar Strängs ord: »Vad som är bra för Volvo är bra för Sverige.«

Gyllenhammar var ofta kontroversiell i de »egna leden«. Särskilt när högern gick till höger från 70-talet och framåt. Näringslivets opinionsstrateg Sture Eskilsson berättar i sina memoarer att PG Gyllenhammar opponerade sig mot det rundliga stödet till Timbro i SAFs styrelse. Förgäves.

Gyllenhammars fall från toppen blev tungt. Livet efter åren i maktens korridorer blev inte lika glansfulla. Den manliga självmedvetenheten känns förstås daterad och omodern i dag. I en underbar scen i dokumentären sitter PG en sommardag på Djurgården i Stockholm strax intill Wallenbergarnas residens. Fokus hamnar istället på att så många promenerar där i solskenet. Särskilt de män som har barnvagn. PG tycker att det verkar vara många »som har semester, varför jobbar dom inte?«. Nej, PG var inte föräldraledig på sin tid. Som nybliven pappa efter 80 har han förstås mer tid för sina barn. Blöjbyten är dock inte aktuella.

PG representerar ändå ett annat slags ledarskap. Tämligen ovanligt i dagens näringsliv. Han betraktade Volvo som en del av samhället. Han talade om Volvo i termer av social organisation och om samarbete. Är det den i dag så förtalade Göteborgsandan som talar här?

Vi behöver mer av samarbete och gemensamt ansvar. Och en förmåga att se utöver vårt egenintresse.

Många kungar och kejsare i historien har hamnat i konflikt med adeln och appellerat direkt till folket. PG hade distans till chefsgarnityret och tjänstemännen på Volvo och lierade sig snarare med fotfolket på bandet.

Han hängde upp konst även i fabriken, inte bara på kontoret där tjänstemännen huserade. Hans vandringar i fabriken är legendariska och förmodligen också grundade i en respekt för den yrkeskunskap som var basen för företaget.

Det var arbetarna som byggde bilarna.

Facket tog plats i Volvos styrelse innan lagen om styrelserepresentation klubbades i riksdagen.

PG bejakade tidigt miljöfrågan. Han sjösatte Kalmarfabriken som introducerade ett nytt och lagbaserat arbetssätt. Det monotona löpande bandet skulle ersättas med det goda arbetet och en ny arbetsorganisation. Volvos experiment uppmärksammades runt om i världen.

Men. PG var också med om att lägga ner tillverkningen i Kalmar och hamnade i konflikt med den framväxande miljörörelsen.

Som alla makthavare var PG Gyllenhammar förstås komplex. I grunden var han en skicklig affärsman. Med en internationell utblick. En person med visioner och sinne för storslagna projekt. Varav många lyckades. Andra blev inte av. Som oljesamarbetet med norska staten eller fusionen med Renault. Den förra hade blivit en synnerligen bra affär. Den senare blev Gyllenhammars fall 1993. Efter 23 år i företaget lämnade han med buller och bång. Självfallet på en skickligt genomförd presskonferens. En sorti i stor stil. Som satte bilden av hans gärning.

Men bara tidshorisonten 23 år på ett företag är unik i dag. VD:ar är numera förbrukningsvara. 23 år vittnar om en långsiktighet och en lojalitet. Att bygga och utveckla företag är trots allt ett projekt som tar och kräver tid.

Ja, året var 1993. Sverige och kapitalismen ömsade skinn. Världsekonomin var på väg in den globala kapitalismen.

Företagandet och ägandet har sedan kopplats loss från nationella och regionala lojaliteter, anställda och lokala partners. I anglosaxisk debatt talas om skiftet från »stakeholder” till »shareholder» – mot ett ensidigt fokus på aktieägarvärden.

En tidigare anställd i Torslandaverket berättade för mej att PG ska haft en miljon om året i lön. Inte dåligt. Efter honom kom Sören Gyll (av PG kallad » en svekfull jävel«) som snart hade en årslön på 6–7 miljoner. Numera är Christer Gardells Cevian Capial kung i näringslivet. PG är historia.

Kan vi lära oss något av den historien? Jag tror det. Särskilt sedan den nyliberala globalisering som kom efter Gyllenhammars tid lett till att demokratin nu utmanas av populister och auktoritära politiker.

Vi behöver mer av samarbete och gemensamt ansvar. Och en förmåga att se utöver vårt egenintresse. Och att personer och ledare vågar stå upp för ett sådant perspektiv på samhället och företagandet.