ledare Vår tid präglas av en paradox. I de flesta av världens länder har den parlamentariska demokratin segrat. Det är ett stort framsteg. Samtidigt har diskussionen om ekonomisk demokrati nästan upphört. Det är som om demokratin ska göra halt vid arbetslivet. Märkligt nog har denna paradox blivit mer påtaglig i takt med att de stora bolagen blivit allt mäktigare.

Historiskt sett har kravet på att utvidga demokratin till arbetslivet utgjort en kärnfråga för arbetarrörelsen. Olika beteckningar, med olika nyanser, har använts för att beskriva målet: ekonomisk demokrati, industriell demokrati, företagsdemokrati och kooperatism. Även strategierna har varit flera – och samtliga behöver vitaliseras:

  • Genom offentligt ägande är det möjligt att politiskt styra delar av arbetslivet. I ett svenskt perspektiv har detta instrument främst använts för offentlig kontroll av vård, omsorg, utbildning och infrastruktur. Under de senaste decennierna har dock makten förskjutits i motsatt riktning. Privata aktiebolag har tagit över allt fler verksamheter vilket minskat de demokratiska inslagen. Tänk bara på vad som hänt med elförsörjningen, skolan, vården, järnvägen och apoteken.
  • Genom demokratiskt beslutad lagstiftning, starka fackföreningar, kollektivavtal och beskattning kan näringslivets verksamhet regleras och till en del ställas under folklig kontroll även om det juridiska ägandet inte ändras. I Sverige har denna strategi ibland kallats för funktionssocialism. Även i detta fall har utvecklingen gått i motsatt riktning. Inte minst har beskattningen av företag och förmögenheter urholkats, delvis beroende av globaliseringen, delvis av inhemska beslut. Skulle arbetsrätten urholkats vore det ännu ett steg åt fel håll.
  • Genom att anställda, brukare och lokala medborgare äger och driver företag är det möjligt för människor att få direkt kontroll över produktion eller välfärd. Denna strategi kallades en gång i tiden för kooperatism eller om den kombineras med en demokratiskt styrd stat för gillessocialism. I synnerhet när det gäller personalägda företag ligger Sverige efter länder som Spanien och Italien. Därför hävdar också forskaren Sophie Nachemson-Ekwall att det borde bli enklare för anställda i Sverige att ta över företag. Hon har bland annat argumenterat för att ärtfabriken i Bjuv hade kunnat räddas om personalen hade fått möjlighet att lägga ett ekonomiskt bud på sin arbetsplats.

Utifrån dessa insikter behöver frågan om demokrati lyftas. Arbetarrörelsen bör gå i täten och formulera ett nytt program. Det bör handla om (1) att stärka den politiska kontrollen över den gemensamma välfärden och finansväsendet, (2) att försvara de funktionssocialistiska landvinningarna i arbetslivet och 3) att stärka möjligheten för personalägda företag. Därutöver behövs en fördjupad demokrati på global nivå, däribland för att motverka de stora bolagens skatteflykt.