Nästan fem år har gått. Det är på tiden att elever inte bara lär sig om sammanhållning och roståget, utan även om hatet, skriver Stian Bromark, chefredaktör Agenda Magasin.
Vad har vi lärt oss av terrordådet på Utöya den 22 juli? Frågan har ställts otaliga gånger sedan sommaren 2011. Det är frestande att ge ett kort och enkelt svar: Uppenbarligen ingenting.
Hatet lever och polariseringen är lika stark som förr – om inte starkare. Men jag ska angripa problematiken från en annan vinkel: Vad kan vi lära oss bortom 22 juli?
I Dagsavisen hävdade förintelseforskaren Harald Syse nyligen att norska läroböcker för gymnasiet inte berättar vad nazismen går ut på och att antisemitismens roll är nedtonad. Därmed blir det också svårt att fullt ut förstå förintelsen.
Så vitt jag vet är det ännu ingen som har gått igenom läroböckerna för att se hur 22 juli blir beskrivet i dem. Om nu terrorattentatet över huvud taget nämns i böckerna, eftersom många elever använder böcker som getts ut före 2011.
Om fem år, 2021, kommer de som börjar på gymansiet ha varit sex år när massakern på Utöya ägde rum. Kanske minns de lite av vad som hände, men knappast tillräckligt för att förstå varför det skedde. De måste införskaffa sig den kunskapen, och den naturliga platsen för det är klassrummet.
I en studie, »När terror tigs ihjäl« av Marie Von de Lippe och Trine Ankers, blev gymnasieelever tillfrågade om hur 22 juli togs upp i skolan. Slutsatsen: Nästan inte alls. 22 juli har varit tabubelagt och avpolitiserat.
Så här summerar de resultaten med egna ord: »Undersökningen visar att eleverna i liten grad har fått anledning att arbeta med 22 juli-teman i skolan. Enligt eleverna har varken Breiviks handlingar, ideologi, motiv eller bakgrund behandlats. Sorgearbetet stod på dagordningen de första månaderna efter händelsen, men ser inte ut att ha haft stor betydelse efter det«.
En snabb e-postkonversation med några lärare, forskare och förlagsredaktörer ger samma inryck: Antingen är inte böckerna inte uppdaterade, eller så står det väldigt lite i dem. Om 22 juli tas upp, handlar det mest om sammanhållning, kyrkans roll, roståget. Terror? Det är islam, det. En av lärarna var särskilt bekymrade över att det inte undervisades tillräckligt i källkritik i ljuset av 22 juli. Hur ska eleverna lära sig att avslöja en konspirationsteori? Och om böckerna uppdateras och kompletteras, har skolorna inte råd att köpa in dem. Därmed ser det ut som att vi står framför ett hål. Vad ska vi fylla det med?
Det tog tre år för partisekreterare Raymond Johansen att erkänna att Arbeiderpartiet inte i tillräcklig utsträckning kommunicerat att 22 juli var ett angrepp på arbetarrörelsen. Han sa bland annat »Breivik var ju en fascist som hatade Arbeiderpartiet och partiets ledare. (…) Det hatet har partiet pratat väldigt lite om, av rädsla för att bli beskyllda för att slå politiskt mynt av terrorhandlingarna. Vi har gått för långt i att dämpa ned det gärningsmannen faktiskt stod för«. Partiet var tvunget att släppa på ägarskapet till sin egen berättelse. Det blev lättare – för alla partier – om det som diskuterades av bristande beredskap.
Lärare och läroboksförfattare står inför samma utmaning: Hur ska historien om 22 juli berättas för nästa generation? I Von der Lippe och Ankers studie skylldes avsaknaden av ideologiskt, politiskt och religiöst fokus i skolorna på att de inte är fristående, men del av en större 22 juli-diskussion – där, som det heter, »den harmoniserande retoriken varit tongivande«.
Det är inte konstigt. Några lärare som har tagit upp frågan i klassrummet, har berättat att de i efterhand har fått skäll från föräldrar som menar att 15- och 16-åringar är för unga för att lära sig om 22 juli. Det samma har för övrigt överlevande från Utöya upplevt efter att de har hållit föredrag på skolor. Men de elever som Von der Lippe och Anker har talat med, ville inte bli avskärmade. De vill veta mer.
Det har gått fem år sedan terrorattentatet. Det är inte särskilt lång tid, men tiden är mogen för lärare och elever att utforska vad som gömmer sig bakom tabun och den »harmoniserade retoriken«.
Om vi ser den 22 juli som en unik engångsföreteelse helt utan kontext – förhistoria och efterhistoria – är det fara för att vi blir sittande med en massa faktakunskap, men minimal förståelse. Som med andra världskriget och antisemitismen. Kriget är över och segerherrarna och skrivit historien, men judehatet fortsätter. Vill vi motverka hat behöver vi känna igen dess karaktär och dynamik.
Konspirationsteorierna och hatet som utlöste 22 juli – hatet mot kvinnor, det mångkulturella samfundet, Arbeiderpartiet, misstron till akademin, pressen, eliten och det demokratiska styrelseskicket – levde före Breivik och lever vidare efter honom.
Om vi ska få bukt med problemet, kan vi inte fortsätta att låtsas som om offren var godtyckligt valda. Då riskerar vi att läsa en lika krass kritik från Harald Syses barnbarn om 80 år i Dagsavisen – med 22 juli och högerextremismen som utgångspunkt.
Stian Bromark, chefredaktör Agenda Magasin
Texten har tidigare publicerats på Agenda Magasin i en längre version.
Översättning från norska är gjord av Lisa Gemmel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
