Ledare Genom att prata om insyn försöker skolföretagen och regeringen undvika offentlighetsprincipen, alltså frågan om öppenhet i vart skattepengarna går.

”En insynsprincip för friskolor ska gälla”, stod det i skolministerns debattartikel i förra veckan. Samma resonemang återkom när Lotta Edholm konfronterades med betygsfusket på ett av Academedias gymnasier i Stockholm.

Men varför lyfter högerregeringen plötsligt frågan om insyn och varför använder de ordet ”insynsprincip”?

Den första frågan är lätt att svara på. Det är bråttom. Låt oss backa till 2019 då SCB plötsligt hade läst lagboken och yrvaket konstaterat att betyg är affärshemligheter. Det blev livat förstås, men skolstatistiken försvann. Ohyggligt pinsamt, inte bara för Sverige och svensk skola, utan också för den sorts näringslivshöger som så gärna vill se skattefinansierad skolverksamhet som företagande. Nu föll de på eget grepp. Och nu krävde ”alla” att ”någon” skulle göra något.

Meddelarfrihet är en förutsättning för verklig insyn  

Det naturliga hade varit att införa den offentlighetsprincip som redan var utredd och remissbehandlad, ja den hade till och med passerat lagrådet. Partierna hade varit överens om den så sent som 2015, och SCB:s chefsjurist hade sagt att det skulle lösa problemet. Till och med Friskolornas Riksförbund hade varit för offentlighetsprincipen så sent som 2014. Problemet vara bara att högern och friskolornas organisationer alla ändrat sig. Sedan Annie Lööf plötsligt svängt i partiledardebatten våren 2019 vågade inget borgerligt parti längre stå för den åsikt de själva drivit bara några år tidigare. Hur gärna de rödgröna än ville saknades majoritet i riksdagen.

I stället blev det en tillfällig lag, ett så kallat genombrott i statistiksekretessen, som gäller till den sista juni 2023. Dit är det bara 7 månader, så nu är det bråttom. Snart är det panik.

Bråket om skolstatistik innebar också en annan sak: friskolehögern kunde vända debatten om insyn till att främst handla om statistik och betyg. Det är i det ljuset Tidöpartiernas tal om en ”insynsprincip” ska ses. Genom att prata om insyn försöker de undvika offentlighetsprincipen. Det är lätt att förstå varför.

”En visselblåsare på skolan har kontaktat Skolinspektionen, men fått höra att myndigheten inte kan garantera källskydd”, står det i en av Aftonbladets artiklar om den fuskande Academediaskolan. Det är därför systemförsvararna gärna pratar om insyn, men inte om offentlighetsprincipen. I den ingår nämligen också meddelarfrihet, ett centralt begrepp som garanterar personalen skydd om de rapporterar om missförhållanden.

Insyn handlar alltså inte bara om statistik och betyg. Det handlar också om att kunna följa hur skattepengarna används, och om medarbetarnas möjlighet att rapportera om missförhållanden. Meddelarfrihet är en förutsättning för verklig insyn och för att skattefinansierade lärare ska ha samma rättigheter oavsett om de arbetar i en kommunal eller fristående skola. Academediaskandalen visar återigen vilken proposition som bör läggas på riksdagens bord.