Emilia Bjuggren. Foto: Louise Helmfrid

debatt Vinner vi valet nästa år så sänker vi avgifterna på kulturskolan och ökar utbudet över hela staden. Vi vill införa en kulturgaranti för alla barn i Stockholms skolor och förskolor. Alla barn ska få möta professionell kultur, skriver Emilia Bjuggren (S).

”Nya kulturborgarrådet vill privatisera Stockholms bibliotek.” Så löd rubriken i den första större intervjun som gjordes med Stockholms nya kulturborgarråd efter valet. Tack och lov fanns det mer rimliga krafter i det nytillträdda högerstyret som lade dessa planer på is. Det var däremot en indikation på vad som komma skulle inom kulturens område, ett skifte i synen på vad kultur är för något. Framförallt vilka som kulturen finns till för.

Kulturen behandlas, tyvärr, ofta styvmoderligt. Den kanske inte helt glöms bort i den politiska debatten i Stockholm, men den ges ingen framträdande roll. Vilket är märkligt, eftersom det är ett område där de ideologiska skiljelinjerna framträder med en tydlighet som få andra politikområden kan uppbåda.

Det går inte att bara klaga, man måste vilja något också.

Runt om i Sveriges kommuner har det skett en spännande utveckling på kulturområdet under den här mandatperioden. Men vad fick vi i Stockholm då? En massa saker, men vi kan välja ut några. Stängda bibliotek och kraftiga besparingar på kulturskolan. En kulturförvaltning som tvingades erbjuda sina anställda avgångsvederlag för att klara den strama kulturbudget som det grönblå styret drev igenom.

Kulturborgarrådet själv försvarade sparkraven på kulturförvaltningen genom att på stadig managementkonsultsvenska slå fast att ”man behöver effektivisera och jobba smartare.” Man ser kulturen på samma sätt som man ser resten av världen, genom en ekonomisk lins som filtrerar allt till siffor och staplar med plus och minus. Allt går att räkna på, skrivas in i ett Exceldokument, effektiviseras och stramas upp.

Folk protesterade såklart. Stockholmare samlades på Sergels torg för att visa sin ilska över det som skedde. Hundratals bibliotekarier skrev protestbrev, man undrade varför man behövde lägga ner verksamhet riktad till barn. Som bokkollot, eller de träffar där förskolebarn får komma till sitt bibliotek och lära känna verksamheten. Sådana saker som att introducera våra yngsta medborgare till kulturens värld. Att göra den till en självklar sak i deras liv fick inte plats när saker och ting skulle ”effektiviseras.” Det är andefattigt, för att tala med en underdrift.

Kritiken fick till en viss mån effekt. Nervösa över de protester som följde så sköt man i all hast till lite extra pengar. De såg att såret blödde kraftigt och satte skyndsamt på ett illasittande plåster. Men inriktningen har varit tydlig från början: folk ska betala för kulturen. Den är inte på något sätt given. Marknadskrafterna ska på sitt sedvanliga magiska sätt göra mer av mindre. Och plånboken ska styra din möjlighet att ta del av stadens kulturutbud.

Vad vill vi då? Det går inte att bara klaga, man måste vilja något också. Och det vill vi. Vinner vi valet nästa år så sänker vi avgifterna på kulturskolan och ökar utbudet över hela staden. Vi vill införa en kulturgaranti för alla barn i Stockholms skolor och förskolor. Alla barn ska få möta professionell kultur varje år. Vi måste förlänga öppettiderna på stadsdelsbiblioteken och genomföra en läsfrämjande satsning mot barn och unga. Pengar måste till, satsningar behövs göras. Kulturen får inte vara stängd för dig bara för att du inte har resurser. Det behövs initiativ på statlig nivå också. Och där kommer vi driva på regeringen med blåslampa.

Förskolan och grundskolan bör ges ett tydligt kulturuppdrag och vi vill göra estetiska ämnen obligatoriska i grundskolan och gymnasiet. Utöka entré-reformen till regionala museer och ta fram en strategi för samlingarnas bevarande. Vi behöver inte minst stärka den ekonomiska och sociala tryggheten för kulturarbetare. Det finns en hel del att göra.

Vi kan inte ta kulturen för given. Den finns inte bara där som en naturlag. Den finns där därför att vi har tyckt att den är viktig för samhället och den enskilde. Det är inget som ska lämnas till marknaden. Det ögonblick när ett barn för första gången förlorar sig i litteraturens värld kan inte mätas i pengar. Stockholm kan betydligt bättre än de fyra ambitionslösa åren som präglat detta styre.

 

Emilia Bjuggren, oppositionsborgarråd (S), Stockholm