Den nyliberala ideologin har medverkat till en demokrati i kris och på vissa håll ifrågasätts nu rösträtten. Svaret måste vara att lyssna till vad populisterna har att säga – hur fel de än har i sina lösningar.

I år firar den svenska demokratin 100 år – men det har varit märkvärdigt tyst om jubilaren.

Ett skäl till det är kanske att många borgerliga partier, säkert helst vill glömma hur frenetiskt den ideologiska högern i början av förra seklet slogs mot den allmänna rösträtten och dess sammanhängande politiska friheter.

Men det finns också en mörkare förklaring.

Samtidigt som vi firar den dyrköpta segern sprids i hela världen en bok där rösträtten återigen ifrågasätts. I Sverige tog Timbro tidigt initiativet med en översättning av Washingtonprofessorn Jason Brennans manifest »Against Democracy«.

Brennan darrar inte på manschetten när han odugligförklarar demokratin. Enligt honom leder rösträtten enbart till dåliga beslut. Eftersom befolkningen – folket skulle man ha skrivit i början av 1900-talet – utgörs av antingen »hobbitar«, som är lata och korkade, eller »huliganer«, som är extroverta populister och twittergalningar (tänk Hanif Bali) hänger de folkvalda ständigt i luften.

Parlament och regeringar riskerar hela tiden att bli kidnappade av huliganerna. Ibland, som i Donald Trumps USA, kommer de rentav till makten med katastrofala följder för samhällsutvecklingen.

Vad Brennan istället pläderar för är något så luddigt som ett epistokratiskt system – jag läser det som en förklädd återlansering av idéen om det upplysta elitstyret. Brennan verkar så besviken att han är beredd att omfamna vilket auktoritärt tänkande som helst, och han är inte ensam. Men hur kunde det efter ett sekel av demokratiska landvinningar bli så här?

Ett försök till svar presenteras i Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindbergs antologi »Vad krävs för att rädda demokratin?«. Artikelförfattarna menar att hotet mot demokratin framför allt uppkommer i vakuumet efter den havererade nyliberalismen.

Populisternas rotlöshet, vrede och vanmakt är som en termometer rakt upp i världens röv.

Denna ideologi som dominerat västvärlden sedan 1970-talet har varit väldigt effektiv när det gäller att pressa tillbaka de förväntningar på jämlikhet och frihet som dominerade hela 1900-talet, men har misslyckats när det gäller att skapa känslor av gemenskap och mening. Tillsammans med rekordstora inkomstklyftor, växande klimathot och bristande framtidstro, är nu även den atomisering – det vill säga alienation – som 1800-talets samhällsteoretiker brukade tala om, tillbaka.

I nyliberalismens ställe har vi, resonerar Gustavsson, Jonsson och Lindberg, fått auktoritära motrörelser. Den starkaste kanske är populismen som sprider sig i Europa som en löpeld, just nu exempelvis i Italien där valrörelsen har kidnappats av högerextrema.

Mot den bakgrunden kan man, hur kritisk man än ställer sig, tolka både 2016 års brittiska nej till EU och Donald Trumps seger i USA som kraftfulla nej till fortsatt nyliberal globalisering och ökande klyftor.

Frågan är hur vägen ur dödläget ser ut för den reformistiska vänster som fortfarande slickar sina sår. Gustavsson, Jonsson och Lindberg talar om att kapitalismen måste »bäddas in« och att den nationellt förankrade demokratin måste kombineras med en ny transnationell reglering av kapitalet – och på pappret låter det ju bra.

Men hur gör man politik av en så vag och faktiskt motsägelsefull formula?

En sak tror jag i alla fall är viktig. Alla som värnar om demokratin måste våga låna sitt öra åt populisterna, för även om deras svar och lösningar är dåliga och farliga, är deras frågor i högsta grad relevanta.

Deras rotlöshet, vrede och vanmakt är som en termometer rakt upp i världens röv.

Läs mer om hoten mot demokratin här.