LEDARE Demokratin är en kropp med en inneboende skörhet. Låt oss aldrig glömma att det är vi som tillsammans bär upp den.

För ett tag sedan var jag på en konferens med titeln Hur tar demokratin revansch?. Där målades det upp en dyster bild av vår samtid.

Trots en stor bredd på innehåll och föreläsare var det tydligt att demokratin nu utsätts för attacker från flera olika håll. Medie- och pressfriheten inskränks, allt större makt koncentreras till ekonomiska institutioner, utrymmet för civilsamhället att röra sig i minskar och det politiska deltagandet är försvinnande litet.

Ändå kunde jag inte förmå mig själv att känna någon större oro. Varför var det så?

Demokrati är ett omstritt begrepp, vars närmare definition är beroende av tid och plats. I grund och botten handlar det om styre av och för folket.

Detta måste vara en av de vackraste tankarna: den om att samhället är något som vi tillsammans skapar. Kanske är det för att denna idé ibland uppfattas som självklar som vi riskerar att glömma bort att demokratin inte är orubblig.

Genom att ta demokratin för given glömmer vi bort hur man gör för att aktivt upprätthålla den. Istället verkar den kollektiva förståelsen av världen vara att försämringar är temporära, medan demokratin i sig själv är en permanent vinst; ett slutresultat.

Vi tror innerligt på det ständiga framåtskridandet, att med tidens gången kommer allting att bli bättre. Det är klart att det är svårt att oroa sig för något som som verkar så osårbart.

Detta måste vara en av de vackraste tankarna: den om att samhället är något som vi tillsammans skapar.

Men demokrati har en inneboende skörhet. Dess uppbyggnad är inte hållbar. Under de senaste åren har högerextrema vindar återigen blåst fram genom Europa – ibland med demokratiska medel, men alltid med antidemokratiska avsikter.

Sedan länge har vi även fått se marknadskrafter tränga sig in i utrymmen där majoriteten av våra liv utspelar sig. Vad är det egentligen som bestämmer över våra skolor, våra sjukhus och våra äldreboenden? Och med framväxten av fake news och »alternativa medier« riskerar vi nu att även urholka tron på sanningen.

Utan en sanning att tro på finns det få saker som kommer att spela roll. Så frodas extremism, så minskar vi tilliten till varandra.

Dessa är bara några exempel på sprickor som mycket väl kan slita oss itu. Därför är det avgörande hur vi förhåller oss till demokratins bräcklighet. Att ojämlikheten ökar inom flera segment av vårt samhälle är en tydlig indikation på att folk i allt mindre utsträckning deltar i samhällsbygget.

Här synliggörs någonting ruttet: vi håller på att glömma bort hur man gör för att drömma gemensamma drömmar. Istället förväntas den enskilda prioritera sig själv framför kollektivet och den individuella framgången väger tyngre än rättvisa förutsättningar.

Vi ser en samhällelig kropp som bryts sönder i sargade komponenter.

Det finns inte några definitiva, oföränderliga svar på de frågor som måste besvaras inom en demokrati. Att demokrati ska vara folkstyre innebär att vi ständigt måste resonera kring vilka »folket« är.

Att demokrati inte anses vara gränslös för med sig en nödvändig diskussion om vad den omfattar och var den tar slut. Att demokrati bygger på friheter innebär att vi måste vara redo inför vad som sker om sådana friheter missbrukas.

Dessa är bara några av de många svåra frågor ständigt kommer att behöva ställas och besvaras i demokratin. Innerst inne vet ju de allra flesta av oss varför det är värt det. Demokrati, när den fungerar, är en grundläggande förutsättning för skapandet av ett samhälle av och för oss alla.

En värld där var och en av oss har värdigheten, rätten och förmågan att definiera vad som är ett gott liv. Det kanske inte alltid är effektivt. Det är definitivt inte alltid perfekt. Men demokratins viktigaste komponent är just hur beroende den är av tillsammansskapet.

Låt oss aldrig glömma just detta. Att det är vi som är samhällskroppens muskler.

Jenny Nguyen har denna vecka avslutat sin ledarpraktik på Dagens Arena. 

Läs fler artiklar om hoten mot demokratin här.