Foto: Vänsterpartiet/Pixabay

Ekonomisk politik Den svenska ekonomiska debatten är likriktad och har fastnat i nyliberala argument. Men nya förslag från Finanspolitiska rådet skulle kunna ändra på det. Det skriver Åsa-Pia Järliden Bergström, ekonom och skattepolitisk expert hos Vänsterpartiet.

För en dryg vecka sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport om regeringens ekonomiska politik. Mest uppmärksammat blev den flagranta kritiken av elstödet samt att rådet konstaterade att finanspolitiken under innevarande år inte hade behövt vara fullt så stram – regeringen hade kunnat satsa på mer stöd till utsatta hushåll i kostnadskrisen.

Väl underbyggd och ytterst rimlig kritik. 

Men det finns fler intressanta avsnitt i årets rapport. För er som läser fram till sista kapitlet väntar en fantastisk överraskning i form av en ekonomisk diskussion som legat i malpåse i nästan 30 års tid. Det handlar om att finanspolitiken kan och bör ha en roll i den långsiktiga ekonomiska utvecklingen via efterfrågestimulanser, även kallat strukturell efterfrågepolitik. Det är stort! Hur stort vet vi först om några år, om diskussionen får fäste.

Hög efterfrågan leder till mer investeringar, högre produktivitet och större vilja att anställa i framtiden. Denna syn har dock inte fått komma till tals i den svenska ekonomdebatten. Förrän nu.

Som jag lyft tidigare här på Dagens Arena så är den svenska ekonomdebatten väldigt likriktad och har landat tungt i en nyliberal utgångspunkt för ekonomisk politik. Den övergripande ekonomiska efterfrågepolitiken är, enligt denna syn, enbart till för att hålla tillväxten kring en långsiktigt uppskattad bana, som bestäms av ekonomins funktionssätt. Finansdepartementet och Riksbanken beräknar hur stort resursutnyttjandet i ekonomin är och kan vara och beslutar utifrån det hur mycket man tillfälligt bör ”putta” ekonomin uppåt (eller nedåt) med styrräntan och/eller med så kallad expansiv finanspolitik, för att åter hamna på banan. Om den expansiva ränte- eller finanspolitiken drivs för omfattande eller under för lång tid så leder det, enligt synen, bara till överhettning och prisstegring. Till ingen nytta för den faktiska (reala) ekonomin. Resultatet är att en diskussion om att exempelvis minska arbetslösheten över tid ofta har kommit att handla om sänkta skatter, försämrad a-kassa och lägre löner snarare än att göra stora offentliga satsningar.

Hur tungt vi landat i detta exemplifieras av samstämmigheten kring att Riksbanken nu bör stampa ut inflationen och att finansdepartementet bidrar genom en extremt passiv krispolitik – vi ska betala med arbetslöshet till och med för att lösa en utbudsdriven kris.

Men det finns ett annat perspektiv. Enligt post-keynesiansk teori är den totala efterfrågan nyckelfaktorn för den ekonomiska utvecklingen och den är inte automatiskt tillräckligt hög över tid. Finanspolitiken kan då bidra till att höja tillväxten även på längre sikt. Hög efterfrågan leder till mer investeringar, högre produktivitet och större vilja att anställa i framtiden. Denna syn har dock inte fått komma till tals i den svenska ekonomdebatten. Förrän nu.

Finanspolitiska rådet skriver att det kan finnas åtminstone två skäl till att gå från överskottsmål i det finanspolitiska ramverket till underskott – och därmed bidra med pengar och efterfrågan till ekonomin. Det ena är ett stort behov av offentliga investeringar i klimatomställningen, vilket numera påtalas från flera håll och nog snart närmar sig en central plats i debatten.

Det andra skälet är om svensk ekonomi befinner sig i en period av så kallad sekulär stagnation av något eller flera skäl, varav ett antas vara den åldrande befolkningen och ett annat de ökande inkomstskillnaderna. Det innebär att vi har en långsiktigt låg efterfrågenivå. Detta skulle då kunna vara ett skäl till att vi fastnat i en situation med hög arbetslöshet och mycket låg inflation under mer än 20 års tid.

Lösningen är att vi börjar ägna oss åt det som amerikaner kallar functional finance – eller i en svensk översättning strukturell efterfrågepolitik. En ökad offentlig skuldsättning ska då användas för att kompensera för den strukturellt låga privata efterfrågan. Det innebär att den svenska finanspolitiska diskussionen kas vridas från att handla om att enbart på ett kameralt sätt balansera inkomster och utgifter över estimerade konjunkturer, till att istället använda inkomster och utgifter för att maximera den svenska ekonomins välstånd. Det, mina vänner, kan bli riktigt stort.

Åsa-Pia Järliden Bergström, ekonom och skattepolitisk expert hos Vänsterpartiet