Innan överskottsmålet slopas måste vi förstå hur mycket av samhällets gemensamma resurser vi redan lagt på skattesänkningar.
Sedan 1990 har Sverige sänkt skatter för 500 miljarder per år. När vi nu står inför stora investeringsbehov och kostnadsökningar kan man fråga sig om det verkligen finns ett lånebehov?
Investeringsbehoven i svensk infrastruktur är omfattande. Transportnätet har under lång tid lidit av bristande underhåll, vilket lett till i stort sett dagliga störningar, förseningar och i värsta fall olyckor. Klimatförändringar och den gröna omställningen ställer krav på ny och förstärkt infrastruktur. Samtidigt råder politisk enighet om att försvaret ska rustas upp och vissa bedömare anser att en åldrande befolkning kräver mer resurser till välfärden.
Sveriges investeringar i samhällsviktig infrastruktur behöver öka med knappt 100 miljarder per år
Mot bakgrund av dessa ökade behov väcks nu allt mer kritik mot överskottsmålet, den regel som varit grundbulten i det finanspolitiska ramverket som funnits på plats sedan 1997. Man anser att överskottsmålet står i vägen för viktiga samhällsinvesteringar och det likställs ofta med besparingskrav inom offentlig sektor. Fler och fler vill nu slopa målet, Vänsterpartiet har sedan tidigare varit för ett underskottsmål och nu sällar sig även Kristdemokraterna till samma åsikt.
Överskottsmålet innebär att Sverige i genomsnitt ska ha ett finansiellt sparande motsvarande en tredjedels procent av BNP. Att övergå från ett överskottsmål till ett balansmål skulle frigöra ungefär 20 miljarder per år. En grov och högt räknad servettskiss ger att Sveriges investeringar i samhällsviktig infrastruktur behöver öka med knappt 100 miljarder per år. Ett balansmål skulle alltså inte räcka till, så då återstår att övergå till ett underskottsmål, eller finns det något annat vi kan göra?
Det som mer än något annat präglat finanspolitiken sedan 1990-talet är inte överskott utan skattesänkningar. Sedan 1990 har skatten sänkts med motsvarande 500 miljarder kronor per år. Bara att ta oss tillbaka till en skattenivå i likhet med den Sverige hade 2017 skulle ge statskassan ytterligare 160 miljarder per år. Det skulle med råge täcka de investeringsbehov vi nu står inför. 2017 skrevs det inga debattinlägg likt Pomperipossa i Monismanien. Vi hade redan slopat fastighets- och arvsskatten och rot-, rut- och jobbskatteavdrag var på plats sedan länge.
Därför är det oroande att högern, genom framförallt Kristdemokraterna, öppnar upp för underskottsmål, samtidigt som man säger att skattesänkningar är av högsta prioritet.
En skatteåterställning är betydligt viktigare än ett underskottsmål och öppnar dessutom upp för helt andra möjligheter. Tänk bara vad härligt att kunna lita på att kollektivtrafiken kommer fram i tid? Eller att det satsas ordentligt med resurser i utsatta områden? Eller att pedagoger faktiskt får mer tid per barn? Eller att inte behöva vänta i månader på en läkartid?
En underfinansierad välfärd kan inte bara räddas av lån och skattesänkningar. Vill vi ha en omfattande offentlig samhällsservice måste vi också vara beredda att betala för det här och nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
