Anna Danielsson Öberg

Svagare tillväxt än väntat, stigande arbetslöshet – och samtidigt brist på arbetskraft. Det borde leda till åtgärder från regeringen. Men ännu så länge saknas insatser. Och parternas bidrag för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden visar regeringen ett närmast förstrött intresse för.

Under sommaren har det kommit siffror som visar att en skakigare konjunktur och sämre arbetsmarknad väntar. BNP förväntas krympa med 0,9 procent i år, enligt Konjunkturinstitutet. Och det är 0,5 procentenheter lägre än vad institutet trodde så sent som i juni.

Sysselsättningen minskar och arbetslösheten ökar, enligt både Arbetsförmedlingen och Konjunkturinstitutet. Visserligen handlar det inte om några jättelika nivåer. I år beräknas arbetslösheten bli 7,7 procent och stiga till 8,4 procent nästa år.

En förklaring till att ökningen inte blir än kraftigare beror, enligt Arbetsförmedlingen, på att arbetsgivarna är rädda för att bristen på arbetskraft ska förvärras.

Det ökar risken för att det blir än svårare att få tag på personal när konjunkturen väl vänder, vilket beräknas ske i slutet av 2024. Därför behålls personal som i andra konjunkturnedgångar sagts upp.

En tydlig effekt av det försämrade arbetsmarknadsläget är att långtidsarbetslösheten kommer att öka: från 139 000 personer i dag till 155 000 i slutet av nästa år. Av dem har 75 procent vad som på arbetsförmedlingsspråk kallas svag konkurrensförmåga – de saknar adekvat utbildning och erfarenhet.

Men några åtgärder från regeringen har de här siffrorna inte lett till – ännu är väl bäst att tillägga. En åtgärd som inte minst LO och Svenskt Näringsliv efterlyser är mer satsningar på yrkesutbildning. Det svenska systemet utbildar helt enkelt för få yrkesutbildade, hävdar de. Mer yrkesutbildning i bristyrken skulle underlätta för fler, inte minst långtidsarbetslösa, att komma in på arbetsmarknaden, anser de.

En annan insats är fler platser i den traditionella arbetsmarknadsutbildningen. Att den minskat från 12 000 – 13 000 personer till några få tusen, är svårt att förstå, hävdar professor Lars Calmfors i en DN-intervju.

Men frågan är om regeringen lyssnar på parternas och forskarnas invändningar och förslag till åtgärder. Parternas gemensamma förslag för att minska långtidsarbetslösheten och skapa enklare sätt för nyanlända flyktingar att komma in på arbetsmarknaden – etableringsjobb – verkar inte intressera regeringen.

Förslaget, som är grundligt utrett och förhandlat mellan parterna har sedan en tid legat på regeringens bord, redo att implementeras. Men arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson lämnar ständigt vaga besked om varför inget händer. Han har hävdat att någon form av beredning pågår, utan att kunna konkretisera mer än så.

Samma vaga besked kommer arbetsmarknadsministern med när det gäller omställningsstödet. I slutet av maj träffade LO, PTK och Svenskt Näringsliv företrädare för regeringen för att prata om stödet. Parterna anser att regeringen misskött införandet på en rad punkter. Det gäller inte minst de långa handläggningstiderna på CSN. För att minska dem vill CSN ha ytterligare 50 miljoner kronor, som regeringen inte beviljat. Resultatet är att tusentals av dem som sökt stödet väntar på besked. För en del innebär det att studier avbryts eller inte inleds, för andra en osäker privatekonomi.

Regeringens och Sverigedemokraternas agerande är på många sätt svårt att förstå, inte minst när det gäller senfärdigheten i att hedra de partsöverenskommelser som ligger bakom etableringsjobben och omställningsstödet. I högtidstal prisar gärna regeringsföreträdare förtjänsten med den svenska modellen och samarbete mellan parter och stat. Men det gäller inte i verkligheten. Det kanske mest förbryllande är att de insatser som parter och forskare efterfrågar är ganska blygsamma när det gäller kostnader.

Och de skulle ge märkbara effekter på arbetslösheten, lindra bristen på arbetskraft och därmed förbättra Sveriges konkurrenskraft. Vad är det som hindrar regeringen från att agera?

Anna Danielsson Öberg