Anna Danielsson Öberg

Arbetstidsförkortning Kraven om sänkt arbetstid har duggat tätt under den senaste tiden – och har lett till att Vårdförbundet är ute i konflikt. Från arbetsgivarhåll är dock motståndet kompakt mot att sänka arbetstiden.

Arbetstidsfrågan var som väntat uppe till het debatt på LO-kongressen som till sist och också förväntat beslutade att arbetstiden måste sänkas. Metoden för att åstadkomma sänkningen ska vara förhandlingar med arbetsgivarna. Helt stängde dock inte kongressen dörren för att kräva sänkt arbetstid via lagstiftning – det kan vara ett alternativ om inte avtalsvägen lyckas.

Samtidigt börjar de politiska partierna röra på sig. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ånyo lyft arbetstidsfrågan. På Vänsterpartiets kongress i början av maj kallade Nooshi Dadgostar 40-timmarsveckan för utdaterad.

Arbetstiden har sänkts i många andra länder, till exempel Norge och Danmark, utan större negativa ekonomiska effekter

En parlamentarisk kommitté tillsammans med parterna bör, enligt vänsterledaren, tillsättas med målet att införa en generell förkortning av veckoarbetstiden.

Miljöpartiets båda språkrör, Amanda Lind och Daniel Helldén, vill göra arbetstidsfrågan till oppositionens valfråga. Målet ska vara att införa fyra dagars arbetsvecka med bibehållen lön.

Socialdemokraterna passar fortsatt i frågan – även om Annika Strandhäll som leder den arbetsgrupp inom partiet som undersöker frågan har uttalat sig positivt om att en arbetstidsförkortning bör genomföras. När Magdalena Andersson framträdde på LO-kongressen hänvisade hon till gruppen, men stängde inte dörren till att någon form av förkortning av arbetstiden kan behövas.

Medan diskussionerna om och hur arbetstiden ska sänkas pågår befinner sig Vårdförbundet i konflikt sedan veckor tillbaka på samma fråga. Förbundets krav på att stegvis korta arbetstid avvisas av arbetsgivarna i SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. I tisdags utvidgades konflikten med strejk på flera håll och i skrivande stund finns inga tecken på att en uppgörelse är  nära.

SKR hävdar, liksom Svenskt Näringsliv, att det är för dyrt att sänka arbetstiden. Dessutom riskerar det att förvärra arbetsmiljön eftersom pressen på befintliga medarbetare ökar, enligt arbetsgivarna.

SKR:s motvilja ska också ses i ljuset av nästa års gigantiska avtalsrörelse. Då ska i princip alla avtal inom privat och offentlig sektor förhandlas om och lyckas Vårdförbundet få genom arbetstidsförkortningar i det avtal som förhandlingarna gäller just nu vet arbetsgivarna att alla andra kommer att kräva samma sak – minst – nästa år.

Den bild som Svenskt Näringsliv tecknar för att beskriva vad som väntar om en generell arbetstidsförkortning genomförs är minst sagt mörk. Statskassan skulle gå miste om hundratals miljarder kronor, välfärden och svensk konkurrenskraft försämras. Men frågan är hur länge arbetsgivarna med trovärdighet kan vara så otroligt negativa. Arbetstiden har sänkts i många andra länder, till exempel Norge och Danmark, utan större negativa ekonomiska effekter. Svenska erfarenheter från tidigare arbetstidsförkortningar talar också emot arbetsgivarnas bild. När en generell arbetstidsförkortning genomfördes för 50 år sedan påverkade det inte den svenska ekonomin negativt. Enligt en färsk rapport från Kommunal visar i stället översikter och fallstudier att arbetstidsförkortningar ökar produktiviteten som leder till ekonomiska pluseffekter.

För många som hoppas på att arbetstidsförkortningen genomförs är nog visionen att det ska handla om kortare arbetsdagar. Men det är inte säkert att det blir så. Arbetstid kan kortas på många sätt – mer semester, fler röda eller lediga dagar.

Bland låglönegrupperna finns en oro för att sänkt arbetstid avtalsvägen riskerar att öka skillnaderna mellan olika avtalsområden. Främst män i industri och byggsektor har redan genomfört ganska omfattande förkortningar av arbetstiden, medan kvinnodominerade sektorer har prioriterat löneökningar. Kritikerna av avtalslösningen hävdar att det blir rättvisare och jämlikare om en förkortning sker via lagstiftning. Leder eventuella avtalslösningar till att olikheterna i arbetstid mellan kvinnor och män ökar riskerar det skapa en svekdebatt.

Frågan är också hur och när en förhandling ska inledas. Arbetsgivarna är minimalt intresserade och vill säkert avvakta eller inte förhandla alls. Samtidigt vet de att om frågan hamnar i avtalsrörelsen nästa år ökar risken för konflikt.

Hur signalerna från S, V och MP ska passa in i det här är också tämligen oklart. Om flera politiska partier lovar sänkt arbetstid via lagstiftning, varför ska parterna förhandla då?

Många frågor alltså – och olika förhoppningar om vad som ska hända. Men det är väldigt svårt att tänka sig att arbetstiden inte sänks på något sätt under överskådlig tid.

Anna Danielsson Öberg