Debatten om euron och Sverige visar på viss vilsenhet kring EU, den europeiska integrationsprocessen och dess bakomliggande drivkrafter. Det blir allt tydligare att eurozonen utvecklar sig till något av den politiska maktens centrum i EU och att det politiska priset av att stå utanför blir allt högre. Eurozonens medlemsländer, med Frankrike och Tyskland i spetsen, är på väg att förverkliga idén om en ”ekonomisk regering” i EU.

Att det verkligen finns ett utanförskapets politiska pris inser våra ledande politiker, naturligt känsliga som de är för makt och inflytande. Men de undviker som regel ämnet, och att tala om EU i stort, för att inte stöta sig med motvilliga européer inom eller utom partierna.

Förre och mångårige statsministern Göran Persson var med vid några av de beslutstillfällen som allteftersom formade den ekonomiska och monetära unionen i EU. I en insiktsfull tillbakablick i sin memoarbok skriver han:

”Före det svenska ordförandeskapet i EU [2001, min anm.] var jag själv osäker på om euron var bra för Sverige, men under halvåret när Sverige var ordförandeland blev EU:s politiska dimension som blixtbelyst. Vi kunde åstadkomma saker med hjälp av unionen! […] Dessutom hade euron blivit verklighet vid det här laget. […] Sverige skulle få betala ett tydligt, politiskt pris för sitt utanförskap. EU:s finansministrar bildade redan två grupper och nya stater köade för att bli medlemmar i EU och ansluta sig till valutaunionen. Jag såg för mig hur Sverige riskerade att stå utanför en ny, löftesrik framtid.”

Medan nationalekonomerna för sin del tycks ovilliga/okunniga att uttala sig om dessa politiska dimensioner av EU och euron, upptagna/begränsade som de är av det ekonomiska, har de hänvisat till statsvetenskaplig forskning som gör gällande att Sverige inte har tappat inflytande i EU allmänhet till följd av euroutanförskapet.

Emellertid vill jag bestämt hävda att dessa statsvetarkolleger hamnat snett i diskussionen genom att inte se den uppenbara förlust av politiskt inflytande som följer av att stå utanför valutaunionen. På fullt allvar har det ägnats ansenlig forskningsmöda åt att försöka mäta graden av inflytande genom att undersöka tjänstemannakontakter, om de minskat eller inte som en följd av utanförskapet i förhållande till valutaunionen. Som om den typen av forskning skulle ge en helhetsbild av hur valutasamarbetet påverkar Sveriges inflytande i EU.

Det ter sig omöjligt att verkligen tillhöra ”kärnan” i EU-samarbetet – vilket regeringen upprepar att den vill i årets regeringsförklaring – om man står utanför eurozonen.

Karl Magnus Johansson, professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola