ledare Det är mer än 20 år sen Göran Persson lanserade sin vision om ”det gröna folkhemmet”. Kanske kan dagens svenska politiker låta sig inspireras av vad som nu händer i USA, där en rad kända demokrater ställt sig bakom en Green New Deal.

Det är rekordtorrt i skogarna igen. Jag borde nog skriva redan. För hur het kommer sommaren att bli? På många håll i Sverige brinner det dessutom, vilket knappast gör klimatångesten mindre.

En ljuspunkt är att USA:s förre president Barack Obama på Earth Day i måndags valde att hylla Greta Thunberg på Twitter. Samtidigt fortsätter 16-åringens segertripp i Europa. Senaste anhalten är London där en stor miljödemonstration pågår. I ett uppmärksammat tal uppgav Greta Thunberg att hon stöttar den kontroversiella gruppen Extinction Rebellion. Civil olydnad är bra när målet är att rädda klotet. Lika viktigt är det att klimatpaniken sprider sig i samhället. För där belackarna, som Riksbankens hårt kritiserade ekonom Conny Olovsson, pratar avfärdande om överdriven skräckpropaganda, menar Greta och andra att panik kan vara positiv. I bästa fall leder den, som redaktören och kolumnisten i New York Times, David Wallace-Wells, påpekar, till ökad aktivitet och lust till samarbete.

Precis som under depressionsåren på 1920-talet anser man att staten bör gå in som garant för nödvändiga reformer.

Men kan inte panik också tvärtom leda till passivitet eller till impulsstyrt och aggressivt handlande? En kaosartad reträtt från det postmoderna konsumtionssamhället som resulterar i upplösning och förfall; ett Game of Thrones-scenario.

Det är i alla fall vad vissa ekonomer menar när de säger att vi ska vänta med klimatåtgärder tills de blir mer kostnadseffektiva. I själva verket ger de bara uttryck för en annan typ av rädsla, nämligen den för stora samhällsförändringar.

Vad som ger oss panikkänslor verkar alltså bero på vilka vi är och var vi befinner oss, i livet, karriären och världen.  För mig är det tydligt att båda typerna av panik leder till förlamning, och att det är på grund av den som hundratusentals människor, främst unga, måste demonstrera på gatorna för att tvinga sina folkvalda att äntligen agera för att rädda vår miljö. Vad som behövs istället är ett ansvarsfullt, kollektivt handlande med tydliga ramar. Politik, helt enkelt.

Kanske kan även svenska politiker låta sig inspireras av vad som nu händer i USA. Där har en rad kända demokrater ställt sig bakom förslaget om en Green New Deal.

En satsning som syftar till att göra den amerikanska ekonomin koldioxidneutral samtidigt som den skapar nya jobb och bygger upp välfärden, fast på ett nytt sätt. Precis som under depressionsåren på 1920-talet anser man att staten bör gå in som garant för nödvändiga reformer.

Det är nu mer än 20 år sen Göran Persson som nyvald partiordförande lanserade sin vision om ”det gröna folkhemmet”, ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle som han ville ge i present åt barn och barnbarn. Sen dess har socialdemokratin retirerat från, eller låtit Miljöpartiet stå som avsändare för det mesta av miljöpolitiken. Sverige har dessutom utvecklats till ett land med rekordsnabbt växande inkomstklyftor. Och även om MP delar S grundläggande värderingar kring social rättvisa, så återstår det ännu för partiet att bevisa att det för ett grönt parti inte finns någon konflikt mellan kampen för miljön och den för jämlikhet.

Kanske skulle ett stimulanspaket av Green New Deal-typ kunna hjälpa båda partierna att hitta vägen fram och till varandra.