kolumnen True crime-vågen rullar vidare. Människors längtan efter att ta del av verkliga mordfall och riktiga människoöden i brottens historia är tydlig. Berättarens drivkraft är inte alltid lika klar. Klyschan att svenska true crime-berättelser rymmer socialpolitiska bråddjup stämmer sällan, menar Ulrika Kärnborg.

True crime-dramat blir alltmer omdiskuterat. Den omåttligt populära genren är också en knepig företeelse, hybrid mellan fakta och fiktion som den är, indränkt i verkliga personers blod och riktiga lidande.

Det gäller även kritikerrosade satsningar som SVT:s nya serie Jakten på en mördare – fritt efter Tobias Barkmans reportagebok. Mordet på 10-åriga Helén Nilsson från skånska Hörby i mars 1989 var ett mordfall som i sin otäcka brutalitet skakade Sverige, särskilt som det förblev olöst i 15 år.

Trots att regissören, Mikael Marcimain, inte alls frossar i snaskiga detaljer, utan istället har valt en medvetet gnetig stil, är jag tveksam till projektet. Hans realistiska berättande har renodlats ytterligare sedan framgångarna med ”Graven” och ”Lasermannen”, och närmar sig nu ett slags nolläge. Den nedskruvade, dova estetiken, den taffliga dialogen, amatörskådespelarna med sin styltiga spelstil; allt medverkar till upplevelsen av ett slags antidrama. Underhållande är det inte.

Vilket man möjligen skulle kunna se som ett tecken på integritet. Kanske resonerar Marcimain och SVT som så, att ska det göras fiktion av traditionellt kvällstidningsstoff som ett flickmord, ska det åtminstone göras på ett etiskt försvarbart vis. Frågan är om det duger som ursäkt? I samband med att jag för några år sedan skrev pjäsen Natascha Kampusch för Stockholms stadsteater, behövde jag ta en ordentlig funderare på förhållandet mellan verklighet och fiktion. Jag kom fram till att dramatiseringar av verkliga brott måste bygga på oerhörd respekt och en genuin nyfikenhet på brottsoffret. Dessutom måste det finnas något allmänintresse utöver tillfredställelsen att hemma i tevesoffan leka amatördetektiv.

I presskrisens 2020-tal har true crime-genren flyttat ut på strömningsplattformarna och till poddarna.

Själva true crime-genren har en lång historia. Åtminstone i ett par sekel har människors längtan efter att ta del av verkliga mordfall, äkta utredningar och efter möjligheten att följa riktiga människoöden i brottens historia, kunnat tillfredsställas i journalistik och litteratur. På 1800-talet var brottsjournalistiken ett medel för progressiva reportrar som ville utmana rådande samhällsnormer. Under 1960-talet då kvällspressen började rapportera om det som omväxlande brukade kallas för ”flickmord” och ”sommarmord”, blev gränserna, i takt med att kriminaljournalistiken utvecklades till en underhållningsbransch, än mer diffusa. I presskrisens 2020-tal har true crime-genren flyttat ut på strömningsplattformarna och till poddarna.

Varför är då hypen kring verkliga brott så stor? Förklaringarna är många. Den populäraste är att true crime ger oss en möjlighet att psykologiskt handskas med risken att själv bli ett brottsoffer. Det skulle i så fall förklara varför kvinnorna, enligt en studie från University of Illinois, är i majoritet bland serietittarna.

True crime-berättelser är också bra dramatik. De blir ofta mindre förutsägbara än de berättelser som uppstår i en dramatikers hjärna.

Sedan finns det förstås alltid ett element av sensationslystnad i vårt sug efter verkliga mordfall. True crime fyller samma funktion som offentliga bestraffningar förr; sedan skampålar, spöstraff och publika avrättningar förpassats till historiens skräphög, behöver vi få uppleva nya former av närkontakt med brottslingar, offer och rättskipning. Men hur man än vänder sig, finns det ett etiskt dilemma inbyggt i nästan alla diskussioner om true crime.

En som kommenterat detta är Peter Englund, som tagit en paus från historieskrivandet, för att författa just en true crime-berättelse.

Söndagsvägen heter boken. Den kom i somras och handlar om mordet på då 18-åriga Kickan Granell i Hökarängen 1965. I podcasten som släpptes i samband med boklanseringen, berättar Englund att han har svårt för fiktionsdeckare. True crime-genren gillar han däremot mycket, av samma orsak som han tycker om biografier: den ger läsaren möjlighet att upptäcka intressanta saker i tiden. Vad säger till exempel möblerna i Kickans radhus om Sverige på 60-talet?

Inte tillräckligt mycket, visar det sig. Englunds bok är välskriven och lågmäld, med undantag för men några nya avslöjanden om 1960-talets Sverige innehåller den inte. Materialet är i sig inte särskilt intressant. Sensmoralen, att sexuellt störda män kan bli farliga, kommer inte som någon överraskning. Den gamla klyschan att svenska true crime-berättelser rymmer socialpolitiska bråddjup, stämmer ju oftast inte. Jag kan på rak arm bara komma på två böcker, Gellert Tamas Lasermannen och Thomas Petterssons Den osannolika mördaren (om Palmemordet), som på allvar lyckas kasta nytt ljus över de skildrade tidsepokerna. Många andra pendlar mellan poänglös vardagsrealism och billigt snaskeri.

Det gäller även två så pass gediget utförda gestaltningar som Söndagsvägen och Jakten på en mördare, där de båda brottsoffren, Kickans och Heléns, egna röster drunknar i kakafonin av arbetsplatsintriger, vittnesmål, irrelevanta stickspår och en uppenbar fascination för mördarens psykologi.

För mig blir det en dramaturgi som, trots alla ansatser, bara upprepar övergreppen på offren: två unga kvinnor som rycktes bort i blomman av sin ålder.

 

 

Ulrika Kärnborg är kolumnist i Dagens Arena och författare.